livet enligt bengan

i ett försök att sona gångna brott klickade jag på en av facebooks många ångestframkallande knappar med en bakomliggande funktion som bär makten att för alltid smula sönder ett lufttorkat litet hjärta. jag antar att jag fick svaret svart på vitt: man kan inte få allt det man vill ha. jag ville ha ett kvitto på att min själ är vit som en oskuld, men fick istället veta att den är svedd likt en nytagen sådan. ett igensytt sår, vars sömmerska saknar både utbildning och yrkeserfarenhet och därmed lämnar såret läckande, lämpat för infektion. jag ville bara göra rätt för mig, det ska du veta. det har plågat mig sedan den dagen att jag kanske förstörde en bit av dig, och jag vill bara veta om du är samma nu. jag försökte bara sona gångna brott. det smärtar att behöva acceptera att jag inte är fri från skuld, jag kan inte oskuldsförklaras, mitt fall kan aldrig preskriberas. min svärta är ständigt aktuell. cirkulerar kroniskt runt mitt huvud, gloria eller törnekrona, who knows the difference? allt jag vet är att jag bär värk orsakad av mig själv och ingen annan. idag försökte jag se solsken trots att det faktiskt regnade vid den enda tidpunkt på dygnet då jag faktiskt lade märke till vädret. alltså: det gick dåligt. en timme av eufori, nu räknar jag sju med gråten i halsen. och nu, i ögonvrån. mungipan. salt som den sav jag aldrig kommer låta dig placera i min käft. inte tack vare min female cunt feminist power, utan på grund av mitt systematiska självhat, den brist på tilltro till att jag är värd att ta i med tång.

det är lustigt det här. tidigare idag, kände jag att jag var påväg att lösa detta. mig. nu känner jag att detta är påväg att lösa upp, mig. i små transparenta gelebitar. non-existing to the human eye.

igårkväll skrämde mig. nu struntar jag i det här.

jag håller för tillfället på att halka in i en sån här period, där allting bara går åt pipsvängen. om man delar in årets femtiotvå veckor i tio delar, får man ungefär fem veckor och två dagar (om jag förstått iphonens kalkylator rätt) i varje liten tårtbit. i varje tiondel av året kan jag identifiera/definiera mig själv i tre stadium: vi början med, dundundun.. två veckors patetisk depression, when in action helt utan cure och allt är bah åt fanders. åt fanders med skiten. dessa två veckor infaller dock inte samtidigt, utan gärna i en början och en i mitten/mot slutet av en tårtbitsperiod. då har vi två veckor avklarade.
efter det patetiska skitaijobbetochgråtatillhollywoodslem-stadiet infinner sig ofta två veckor av ACCEPTANS. jag ÄÄÄÄÄR bra, typ, om man lyssnar på vad alla andra säger, vilket jag ALLTID under ALLA omständigheter gör UUUTOM när det kommer till just mitt eget värde. min hjärna pekar finger åt allt, stänger av, slutar tänka på annat än funktion och ja, fungerar. i ungefär två veckor. efter dessa två veckor av faktisk funktionsduglighet, kan man finna mig i ett stadie som kan liknas vid.. eufori. antagligen beror detta på att jag vaggats in i en falsk trygghet när min hjärna inte låtit mig läsa av alla de signaler jag tidigare stängt in mig på toaletten och gråtit över, if noticed. problemet med euforin är att den blir en FRIIIGÖRELSE, ÅÅÅHH så SKÖÖNT att äntligen få KÄNNA igen och bah GÅ LÖS FESTA FIKA KNARKA ÅÅÅHH VÄNNER!!!!!!!!! och.. ja. typ så. detta stadie varar ALDRIG mer än i en vecka. när jag säger aldrig, så menar jag aldrig, för somsagt så är problemet att euforin blir en frigörelse. hjärnan släpper spärrar, jag börjar koppla tanke med känsla igen, och ja. så går allt åt fanders igen. just nu, glider allt just åt pipsvängen, fanders, rakt dit pepparn växer. jag behöver stimulans. JAG HAR DEN INTE, FÅR DEN INTE. jag jobbar tre timmar om dagen med att säga åt barn att de gör bra ifrån sig. jag har så himla fina jävla vänner, men endast en bråkdel av dem har förstått att amanda lilla har ett BRÄCKLIGT hjärta som GÅR SÖNDER om hon inte får veta att hon är viktig. så går sönder gör jag på daglig basis. jag har vant mig så vid sällskap att jag måste hålla tårarna tillbaka var gång jag lämnas ensam. och psykologen bemöter min ångest med: men, tror du att du har det värre än alla andra? har du tänkt på att tiden faktiskt läker alla sår?

jag oroar mig, tänker på om du tänker på henne (vilket jag vet att du gör, och det gör mig paranoid). jag planerar mina egna misslyckanden, stannar hemma från jobbet för att jag vet att det är fel. jag har börjat stamma och staka mig, någonting jag ALDRIG gjort. någonsin. och vips, så har den patetiska depressionsdelen av tårtbiten dragit ut på tiden och tagit över varje dag i min kalender. men jag ligger här, jag får berättat för mig att det är mitt fel. vilket det är. och jag ligger här. i en säng jag inte bäddat sedan mitten på juni. och det är ju mitt val. så jag ligger här.



bäddar inte.

jag kommer nog inte kunna släppa det här. blotta tanken föder paniken, när den som sitt eget barn. jag kan smeka ditt bröst ännu en gång, men kommer fortfarande att veta att du egentligen önskar att min hand vore hennes. jag har distanserat mig från situationer som kan leda till sådant, därför kan jag omöjligen förstå dig. allt jag vet är att jag aldrig kommer vara samma. din dedikation kommer aldrig vara samma. inga texter kommer att handla om mig. alla mina texter handlar om rädslan att förlora dig.

det är därför jag egentligen inte gör sånt här. jag går isär när två poler i samma bröstkorg för krig mot varandra. jag önskar att jag bara kunde få vara någon annan.

trodde inte att dessa tre ord skulle ha makten över mig den här gången. trodde att dess uppdagande i auditiv form skulle verka lenande, vara en lättnad, för ett kantstött hjärta. bättre än alla mina försök till telekinesi. men dessa tre ord har makten över mig. de styr mina tankar, mitt beteende, för nu när tankar tagit auditiv form hör jag ordens efterklang rundgå: i hela mig. utan att aktivt gjort ett val för förändring letar min hjärna osökt efter anledningar att ge upp. och.. hur kan man älska någon, som har älskat förut?

vi pratar om hur framtiden kan se ut. hur vi potentiellt har någonting hållbart som kommer fortlöpa.. alltid. eller länge, så länge att man nästlas fast i varandra på ett obehagligt sätt som närmare kan liknas vid en sjukdom, mutation, än ren och skär devotion. du pratar om hur framtiden inte behöver vara nattsvart, trots ett avslut (som i dina ögon ter sig så långt bort att tanken knappt registrerats på din radar) kommer vi alltid vara du och jag. haken i detta scenario är att jag inte förstår dig. jag förstår inte hur du inte kan förutspå heartbreak i samband med uppbrott. jag förstår inte. ibland undrar jag om det är därför jag inte blivit livrädd än och bemästrat flyktinstinkter utmärkt som så många gånger förr: för att jag är rädd att ett avslut kommer lämna mig trasig. jag säger inte det här till dig, för när jag formulerar konversationen i mitt huvud låter det som att jag utnyttjar din existens för att.. leva, på lite simplare och bekvämare villkor än om du inte vore nära. jag undrar nu, är det sanning? är du den antidepressiva medicinen jag valde att inte använda mig av? en kortsiktig lösning på en självförvållad skada. jag vill inte att det ska vara fallet, men jag kan inte hjälpa att tänka på det. det är inte en förolämpning riktad mot dig, utan snarare ett uttryck av den självförakt jag trots allt burit runt på under större delen av mitt tvåsiffriga liv. jag är trots allt inte värd det här. jag har misslyckats med att få dig att känna dig trygg, och tagit tryggheten du gett mig för given. efter åratal av (varning för metaforernas morfar) åskväder har jag nu lagt märke till en liiiten, liten molnspricka som släpper in liiite, lite solljus. dit rusade jag på en gång, och nu ligger jag i solsprickan och bara mår av den uppmärksamhet som ges mig. jag har misslyckats, du är inte säker. jag utgör fortfarande ett hot. enligt min hjärna kan korten vändas vilken dag som helst. jag är rädd. inte så mycket för att vi kommer ta slut en dag, utan för att det kommer vara mitt fel. mina tillkortakommanden, min ångestproblematik, min ambivalenta hjärna. en dag kommer de att slå tillbaka på riktigt, en revolution mot alla de år de blivit nertryckta i strupen. längst bak.

mina ögon är inte gjorda för det här. jag kan nog inte maskera svärtan så effektivt som jag önskar, och det gör fan ont. en så simpel sak som att få veta att jag behöver utbildning har lämnat mig och alla mina sår vidöppna, variga. infekterade av vad jag förväntas vara, göra, säga. som om ingenting hade hänt glider jag obemärkt förbi alla tänkbara rum, kollapsar bakom stängda dörrar.
att tappa spaghettin över hela köket.
att sova ensam när man som mest behöver den där brännande huden, klistrad.
att inte kunna sluta gråta på flera timmar.
att försöka vara självständig, och misslyckas.

festligt.

SENASTE:
Dryck: mjölk
Telefonsamtalet: pappa
SMS: douglas
Sång du lyssnade på: den vita döden-protestera
Gången du grät: eh typ. nu

HAR DU NÅGONSIN:
Dejtat någon två gånger: näh

Har någon varit otrogen mot dig: såvitt jag vet: nej
Varit kär: ja
Förlorat någon speciell person: all the tajm
Varit deprimerad: jåmenvisst

Varit så trött att du somnat sittandes: yämän

DINA TRE FAVORITFÄRGER:
Färg 1: Svart
Färg 2: lila
Färg 3: turkos

I ÅR HAR DU:
Lärt känna en ny vän: ja!
Fått ditt hjärta krossat: ja. inte tvåsamhetsmässigt dock
Skrattat så att du har börjat gråta: jaaa
Träffat någon som förändrat ditt liv: jag tror det.
Insett vilka som är dina äkta vänner: nej
Fått reda på att någon har pratat om dig: ja. det gör ont.
Kysst en kompis av samma kön: ja

BLANDAT:
Hur många av dina msn-kompisar har du träffat: äh i dunno
Hur många barn vill du ha: inga, men in case jag blir gammal och känner ett urging need att sprida mitt dna så max 2.
Har du några husdjur: huuuund, bennyboo.
Vill du ändra ditt namn: äh duvet. är ganska van vid mitt.
Vad gjorde du under din förra födelsedag: min 19onde firade jag dagen innan tror jag. krogen och efterfest på östermalm, lol.
Vilken tid vaknade du idag: halv 12 typ
Vad gjorde du igår runt midnatt: tittade på film eller låg, kommer inte ihåg.
Någonting som du längtar till: jul. då ska jag åka bort.
Senaste gången du träffade din pappa: igår.. förrgår.. ah förrgår.
En sak du skulle vilja ändra på: mig
Vad lyssnar du på just nu: protestera
Har du någonsin pratat med en person vid namn Jens: jaa
Vad gör dig irriterad just nu: att jag är skev

OM DIG:
Vad är ditt namn: amanda
Singel/upptagen: upptagen fuck yeah
Stjärntecken: stenbock
Kille eller tjej: gööööörligörl
Grundskola: färentuna/uppgård REPRESENT eller inte
Hårfärg: eh. blond/ljuslila/wä
Ögonfärg: blågrå
Längd: 1.75

Vad gillar du gällande dig själv: jag är vettig.
Piercings: töjnings, septum och earl.
Tatueringar: två. uggla och skev diamant.
Höger eller vänster: vänster

DIN FÖRSTA:
Operation: aldrig
Piercing: öronen
Tatuering: uggla.
Bästa vän: frida
Sporten du spelade: fotboll
Husdjur: hamster
Vaccination du minns: var runt 6 år och fick en spruta på skinkan.
Alkohol du drack: tror det var nån lolsprit typ baileys.

JUST NU:
Äter du: Ingenting.
Dricker du: ingenting.
Är du på väg att: göra ett val.
Lyssnar du på: protestera
Väntar du på: att komma underfund med en sak

DIN FRAMTID:
Vill du ha barn: tror inte det
Vill du gifta dig: nej

VAD ÄR BÄST MED MOTSATTA KÖNET? (eller samma kön!!!!!!!!!!!!!!!!!! genusmedvetenhet and respect for difföränt sexualitiiiiiez hallööörr?)
Läppar eller ögon: eh ah. ögon är fina men inte så praktiska att pussa på.
Kramar eller pussar: kombineeeeiiisjöön.
Kortare eller längre: spelar inte så mycket roll, men jag tycker om att känna mig ingosad så gärna längre
Romantisk eller spontan: en kombineeeeisjön på den också va'
Snygg mage eller snygga armar: fuck do i care

Tatueringar eller piercingar: båda
Känslig eller inte: känslig är väl fint. pallante med machoppl
Ragg eller förhållande: alltså. ragg egentligen. men så bah var förhållande tydligen fett fint så jag säger det nu.
Bråkstake eller tveksam: palla va bråkstake

HAR DU NÅGONSIN:
Kysst en främling: men ja
Tappat glasögon eller linser: ne solglajjer bara
Haft sex på första dejten: ja. eller vah dejt lol?! dejtar inte
Krossat någons hjärta: jag vet inte riktigt. kanske. det har gjort väldigt ont att eventuellt ha gjort det, iaf.
Har du blivit arresterad: nej
Dissat någon: ja
Gillat din tjejkompis (mer än som vän): mjeeh nej

TROR DU PÅ:
Dig själv: nej, inte speciellt. däremot är jag väldigt vettig och tvingas därför ibland att tro på mig själv. låter skevt men ja.
Mirakel: nej
Kärlek vid första ögonkastet: nej
Himlen: ja den finns ju onekligen där uppe. inte som någon form at religiös utopi, men en himmel över oss har vi ju.
Tomten: pff
Att kyssas på första dejten: allt detta dejtande. JA det är klart.
Änglar: nej

SVARA ÄRLIGT:
Haft mer än en flickvän/pojkvän på samma gång: nej, det skulle jag inte påstå
Tror du att det är möjligt att vara trogen hela livet ut: vet faktiskt inte
Vad kan du verkligen inte leva utan: vet inte.
Vad vet inte så många om dig: många vet väldigt lite om mig, trivs nog så. men, jag tycker det är roligt att lyssna på schlager i vissa situationer, eller typ "ROCKKLASSIKER" som kiss och liknande.

jag vet att jag drar isär oss för att skapa en ravin att falla ner i. ibland inser jag det inte förrän mina fingrar letat sig in under huden: de strävar efter en utstående defekt att nästla sig fast i, sedan.. dra. ibland vet jag i förväg. ibland vet jag nog inte alls. men jag vet att jag gör det. det kan inte vara såhär fint, för jag har det inte såhär fint. och det är sant, det har jag inte. jag är fortfarande socialt understimulerad och ensammare än jag någonsin varit förut trots att jag i många och långa stunder känner mig trygg. det är när jag lämnas ensam åt mig själv, som jag förstår: det är aldrig så fint som jag tror. det är det jag lärt mig under tre år: man är inte så lyckligt lottad som man tror. jag är så rädd att vara ensam. jag vågar inte tänka de tankar som så bekvämt i mesta möjliga mån tvingas knäböja för nykärsrus och kaffedrickande. de anfaller från sitt bakhåll samma sekund jag säger hejdå. att de jag kallat nära vänner har liv som inte inkluderar mig är någonting jag inte förstår förrän jag vill äta blåbärspaj och titta på regnet inifrån värmen genererad av en insutten caféfåtölj. att jag distanserade mig från det som gång på gång fick den där paranoian att aktiveras, är någonting jag ångrar varje dag. men om jag inte varit så ensam, hade jag verkligen varit mottaglig för detta fina? helvete, helvete, helvete. jag vill ju bara vara mindre ensam, men jag vill inte erkänna det. ensamheten alltså. jag vill inte identifiera mig med den, trots att jag är den. definierar den.

idag har jag:
inte gått på mötet om a-kassa på arbetsförmedlingen.
läst en otroligt ointressant bok.
gjort ett ärende som garanterar mig en plats i ett nopprigt salongssäte framför stadsteaterns djungelboken.
insett att det inte är någon idé att sjunga när man är hiskeligt förkyld.
bokat om min appointment hos enskede/årsta/vantÖÖÖÖrs psyk för att min to be brain shrinkler (shrinkER? eller bara shrink? engelska språket, ack och ve) är tankspridd.
samtalat med macotekets support ang. min dator som de har i sitt förvar. föga litar jag på dem, men tydligen ska den snart vara klar.

och klockan är bara 15.27!!!! jösses amalia.
saken är ju den att jag varit pojkvänslös i knappt 24 ynka timmar, jag har blivit en fjant helt enkelt för jag vill mysa och hålla handen. jag tycker inte ens OM sånt. where is my maaaaajnd? it's friggin' in löv, i would say. det skulle nog mildras en smula om det fanns en enda männska i denna värld som ville flippa pannkakor eller gå på loppmarknadsäventyr, men idag verkar det vara väldigt fattigt om sådana vagabonder. här sitter jag och borde egentligen städa, göra fint, och så. meh. jag vill ju kedjeröka dricka te prata om människors skeva tendenser reda ut mina huvudpuzzles eller bah rycka gräs från marken med coola kids! äsch

ett blodflöde i otakt
mina bitar faller ur synk, här
vi har ett kök i rostfritt stål
kanske för att slippa åldras, befläckas, bekymras
ni behöver nog inte oroa er för mig
behöver inte oroa er för att mina fingrar ska trotsa nerbitna naglar
bända bort metaller
oroa er inte
min dörr är stängd men så lätt att se förbi och under
kan man sända hemligheter för att sedan släpa dem under mattan
min essens är smuts, jag är medveten om
att ni vet det
ni önskar att jag var lögn
tre små, febrilt gnistrande stjärnor
följer samma otakt som blodflödet
delar metronom med differensen mellan hjärta vs. puls
mina bitar faller ur synk, här

tänk inte. tänk inte på det. det här är inte likt dig. men sluta tänka på det.

jag andas knappt längre. mina giriga korvfingrar söker febrilt efter en kant att ta tag i för att inte behöva släppa greppet, alltid i sista sekund. jag andas knappt längre. min vakna tid går ut på att önska på stjärnor som inte syns för att tunna, men fortfarande smärtsamt befintliga moln har lagt sig som ett täcke över er. jag andas knappt längre. jag bara saknar alla som inte är borta, och försätter mig i situationer som aldrig leder till det bättre. jag andas knappt längre, för jag är rädd att ni ska se mig. dock är de få andetag jag lyckas slutföra rossliga, ihåliga, hjärtskärande på så många sätt. kanske för att ni ska höra mig. det kanske bara är paranoia. men jag känner mig iakttagen, och varje blick från ert håll känns som ännu en spik på helt fel plats.
jag andas knappt längre. stötvis, motvilligt. för er skull.

"Att man antagligen fyller en annan funktion än den man tror att man är ämnad för. I mitt fall: jag trodde att jag var ämnad för att leva, men så var inte fallet, så då får man finna sig i sitt purpose."

"Jag förstår det. Och det är fint. Antar att jag bara fastnar ibland. Vissa saker får bara jag eller få andra veta, idag var det bara jag och gräsmattan, imorgon kanske du och jag, det vet man inte."

hade en otroligt bra kväll igår: först öl på äckliga hellströms, sedan massa vin på sommar. anton kristiansson var fett fin, jag var fett full och ramlade över en monitor, stal hans sjal och achieve:ade en gratis skiva in due to asslicking. fyllekäkade lite, hem till douglas, kände där att jag 1. var odrägligt full och inte riktigt passande 2. inte klar med kvällen. äventyret fortsatte på min cykel, mer fyllekäk, men där tog det stopp. jag kom att tänka på allt som är svart, igen. mina rediga fyllor avslutas så, verkar det som. gråta i bågen med röda luckies och en knarrande cykel som enda sällskap är inte friskt. det är tur att det finns en männskovalp som har feta omhändertagande instinkter, och utan min begäran kommer lunkandes och sätter sig bredvid och låter mig bara vara ledsen. jag är verkligen det. så fruktansvärt, innerligt jävla ledsen.

jag är inte säker, men jag tror att jag håller på att växa. nivet, som människa. i förrgår ringde jag på helt eget initiativ till enskede/årsta psyk och sa att: tjah, det är dags nu.
för det är verkligen dags nu. ett av mina största.. problem, farthinder, vägspärrar, har alltid varit min vilja att SE stark ut, att verka oigenomtränglig. så är inte fallet, snarare tvärtom. sedan bup hanterade mig fruktansvärt fel har jag vägrat all hjälp som går att få. nu märker jag hur mitt eget papperstunna psyke hindrar mig från att vara en fullständig del i det fina, samt de plikter jag faktiskt vill uppfylla.

jag spyr mentala kaskadspyor på mänsklighetens resonemang, parallellt med mitt sökande efter livsstruktur. arbetsförmedlingen ska jag försöka ta mig an idag, samt inhandla hårfärg i antingen lila eller turkos. det är nog med meningsfulla handlingar för att fylla min dag, mentalt i alla fall. sen kommer jag ändå bli uttråkad när jag märker att planen är slut, men känna hur insekter kryper inunder huden på mig om jag försöker ta mig an någonting nytt. hämta saker från jobbet imorgon+eventuellt barnmorska för att ta blodtryck och skriva ut nya p-piller. de två uppgifterna sagda i samma mening låter dock som någonting mitt crépepapperstunna nervsystem kan komma att reagera på, men det går alltid att hoppas på det bästa. jag vet att jag är en stark individ som vet bättre än att få panik, jag vet det. jag vet det.

när ledsenheten kommer smygandes vid de mest opassande tillfällen. där ligger jag, i sängen of the apple of my jävla glosöga, vänder mig mot väggen och börjar grina tysta, väldigt allvarliga tårar. vet inte hur länge jag höll mig under det där täcket, mot den där väggen, med de där tårarna på kinderna. varför? jag vet inte. kanske för att jag bara inte orkade vara "stark" längre. stark har jag aldrig varit, men. kanske för att jag inte längre orkade vara solid, tillät mig att fade:a över i nån transparant hudfärgad nyans. jag tror inte han märkte mig, jag hoppas han inte märkte mig. ord snubblar man lätt på, vissa saker är kanske bättre att ha osagda.
men när kommer ni hem? när kommer jag kunna säga det som behövs? jag orkar inte vara den som blir kvar, igen.
när kommer ni hem?

vill inte tillbaka till jobbet, de här tre lediga dagarna+helg har varit underbara just av den anledning att jag känt mig lugn. när jag jobbar, vet att jag måste höja pulsen till ett visst antal slag/minut för att synka maskinernas hastighet, kan jag aldrig vara lugn. huvudet hänger inte med. nu hänger jag med. nu är jag lugn. det är bara när jag tänker på jobbet, på hur jag mår när jag springer upp för trapporna på sandsborgs tunnelbanestation 05.50, som pulsen höjs, hjärtat börjar picka. 
mitt lilla hjärta försöker nog nöta hål i min bröstkorg. tydligen reagerar hjärtat mitt ganska starkt på den här lille pojken som ligger och genomför ännu en evighetssömns-session. pickpickpick. det är en tröst mitt i allt, att ha någon som får hjärtat att picka hårt och skoningslöst.

om jag blundar, riktigt hårt. går det bort då? det onda. lindras smärtan om jag undviker uppsynen av den? jag är fast bestämd att ta mig igenom det här, trots att jag vet att det kommer göra ont. krigsmålningar av svärtan vi omfamnat. det som egentligen borde skada mig, ska nu få bli mitt skydd. åskan slår inte ner i mig om jag inte låter den. jag ska bli immun. krigsmålningar av svärtan vi omfamnat, det är ett krig. med mig.

är det bara för att du inte ska vara så ensam? eller är det för att jag inte ska vara det. vad jag önskar att min stackars ältande hjärna kunde gå tillbaka till stadiet då inga tankar tilläts tränga igenom röken av att vara obekymrad. det lär väl ha att göra med att jag återigen blir intvingad i rutiner, en kvarts rökpaus klockan 09.15, en halvtimmes lunch 11.10 och ännu en rökpaus klockan 14.05. folkskygg som jag tenderar att bli när jag känner mig osäker, inte hemma, blir dessa uppehåll tillfälle att effektivt hinna tänka igenom allt som gör ont, gnager, krafsar, skaver. effektiv betänktetid. och jävlar vad jag tänker. maler igenom intryck som rispat blodpärlade fåror i mitt metallhölje, duvet, det som jag installerat runt det jag ämnar skydda. från skada. från hartbrrräjk. och så. igår och idag var det en skrämmande insikt som nådde mig: jag är ensam. inte sådär som man säger att man känner sig, utan sådär som man faktiskt är. trots alla de fina underbara människor jag omger mig med så är jag ensam. trots att jag bor med min familj är jag ensam. och det är ett delvis medvetet, delvis omedvetet drag från min sida. ett trick, en charad. alla dessa masker jag målat för att slippa vara mig. det har lämnat mig själv. jag håller på nu, att krackelera. metallhöljet har inga starkare kvaliteter än aliminiumfolie. det bara glänser. mitt egentliga jag håller på att sippra ut och färga hela min verklighet i svart. när jag är avslöjad: vem är jag då? när jag inte är stark, obrydd, mogen, intelligent, hur kommer jag att ses då? kommer jag någonsin att bli någonting mer än "den man vet vart man har"?
en sån underbar ursäkt för att slippa höra av sig på facebook mer än två gånger i månaden. man vet vart man har mig? nähej du. du har aldrig vetat vem jag är. du vet inte vem jag är. ingen av alla som någonsin kategoriserat mig som "den man vet vart man har" har någonsin sett mig.