att ligga där man bäddat
jag håller för tillfället på att halka in i en sån här period, där allting bara går åt pipsvängen. om man delar in årets femtiotvå veckor i tio delar, får man ungefär fem veckor och två dagar (om jag förstått iphonens kalkylator rätt) i varje liten tårtbit. i varje tiondel av året kan jag identifiera/definiera mig själv i tre stadium: vi början med, dundundun.. två veckors patetisk depression, when in action helt utan cure och allt är bah åt fanders. åt fanders med skiten. dessa två veckor infaller dock inte samtidigt, utan gärna i en början och en i mitten/mot slutet av en tårtbitsperiod. då har vi två veckor avklarade.
efter det patetiska skitaijobbetochgråtatillhollywoodslem-stadiet infinner sig ofta två veckor av ACCEPTANS. jag ÄÄÄÄÄR bra, typ, om man lyssnar på vad alla andra säger, vilket jag ALLTID under ALLA omständigheter gör UUUTOM när det kommer till just mitt eget värde. min hjärna pekar finger åt allt, stänger av, slutar tänka på annat än funktion och ja, fungerar. i ungefär två veckor. efter dessa två veckor av faktisk funktionsduglighet, kan man finna mig i ett stadie som kan liknas vid.. eufori. antagligen beror detta på att jag vaggats in i en falsk trygghet när min hjärna inte låtit mig läsa av alla de signaler jag tidigare stängt in mig på toaletten och gråtit över, if noticed. problemet med euforin är att den blir en FRIIIGÖRELSE, ÅÅÅHH så SKÖÖNT att äntligen få KÄNNA igen och bah GÅ LÖS FESTA FIKA KNARKA ÅÅÅHH VÄNNER!!!!!!!!! och.. ja. typ så. detta stadie varar ALDRIG mer än i en vecka. när jag säger aldrig, så menar jag aldrig, för somsagt så är problemet att euforin blir en frigörelse. hjärnan släpper spärrar, jag börjar koppla tanke med känsla igen, och ja. så går allt åt fanders igen. just nu, glider allt just åt pipsvängen, fanders, rakt dit pepparn växer. jag behöver stimulans. JAG HAR DEN INTE, FÅR DEN INTE. jag jobbar tre timmar om dagen med att säga åt barn att de gör bra ifrån sig. jag har så himla fina jävla vänner, men endast en bråkdel av dem har förstått att amanda lilla har ett BRÄCKLIGT hjärta som GÅR SÖNDER om hon inte får veta att hon är viktig. så går sönder gör jag på daglig basis. jag har vant mig så vid sällskap att jag måste hålla tårarna tillbaka var gång jag lämnas ensam. och psykologen bemöter min ångest med: men, tror du att du har det värre än alla andra? har du tänkt på att tiden faktiskt läker alla sår?
jag oroar mig, tänker på om du tänker på henne (vilket jag vet att du gör, och det gör mig paranoid). jag planerar mina egna misslyckanden, stannar hemma från jobbet för att jag vet att det är fel. jag har börjat stamma och staka mig, någonting jag ALDRIG gjort. någonsin. och vips, så har den patetiska depressionsdelen av tårtbiten dragit ut på tiden och tagit över varje dag i min kalender. men jag ligger här, jag får berättat för mig att det är mitt fel. vilket det är. och jag ligger här. i en säng jag inte bäddat sedan mitten på juni. och det är ju mitt val. så jag ligger här.
bäddar inte.
efter det patetiska skitaijobbetochgråtatillhollywoodslem-stadiet infinner sig ofta två veckor av ACCEPTANS. jag ÄÄÄÄÄR bra, typ, om man lyssnar på vad alla andra säger, vilket jag ALLTID under ALLA omständigheter gör UUUTOM när det kommer till just mitt eget värde. min hjärna pekar finger åt allt, stänger av, slutar tänka på annat än funktion och ja, fungerar. i ungefär två veckor. efter dessa två veckor av faktisk funktionsduglighet, kan man finna mig i ett stadie som kan liknas vid.. eufori. antagligen beror detta på att jag vaggats in i en falsk trygghet när min hjärna inte låtit mig läsa av alla de signaler jag tidigare stängt in mig på toaletten och gråtit över, if noticed. problemet med euforin är att den blir en FRIIIGÖRELSE, ÅÅÅHH så SKÖÖNT att äntligen få KÄNNA igen och bah GÅ LÖS FESTA FIKA KNARKA ÅÅÅHH VÄNNER!!!!!!!!! och.. ja. typ så. detta stadie varar ALDRIG mer än i en vecka. när jag säger aldrig, så menar jag aldrig, för somsagt så är problemet att euforin blir en frigörelse. hjärnan släpper spärrar, jag börjar koppla tanke med känsla igen, och ja. så går allt åt fanders igen. just nu, glider allt just åt pipsvängen, fanders, rakt dit pepparn växer. jag behöver stimulans. JAG HAR DEN INTE, FÅR DEN INTE. jag jobbar tre timmar om dagen med att säga åt barn att de gör bra ifrån sig. jag har så himla fina jävla vänner, men endast en bråkdel av dem har förstått att amanda lilla har ett BRÄCKLIGT hjärta som GÅR SÖNDER om hon inte får veta att hon är viktig. så går sönder gör jag på daglig basis. jag har vant mig så vid sällskap att jag måste hålla tårarna tillbaka var gång jag lämnas ensam. och psykologen bemöter min ångest med: men, tror du att du har det värre än alla andra? har du tänkt på att tiden faktiskt läker alla sår?
jag oroar mig, tänker på om du tänker på henne (vilket jag vet att du gör, och det gör mig paranoid). jag planerar mina egna misslyckanden, stannar hemma från jobbet för att jag vet att det är fel. jag har börjat stamma och staka mig, någonting jag ALDRIG gjort. någonsin. och vips, så har den patetiska depressionsdelen av tårtbiten dragit ut på tiden och tagit över varje dag i min kalender. men jag ligger här, jag får berättat för mig att det är mitt fel. vilket det är. och jag ligger här. i en säng jag inte bäddat sedan mitten på juni. och det är ju mitt val. så jag ligger här.
bäddar inte.
Kommentarer
Trackback
