livet enligt bengan

vi pratar om hur framtiden kan se ut. hur vi potentiellt har någonting hållbart som kommer fortlöpa.. alltid. eller länge, så länge att man nästlas fast i varandra på ett obehagligt sätt som närmare kan liknas vid en sjukdom, mutation, än ren och skär devotion. du pratar om hur framtiden inte behöver vara nattsvart, trots ett avslut (som i dina ögon ter sig så långt bort att tanken knappt registrerats på din radar) kommer vi alltid vara du och jag. haken i detta scenario är att jag inte förstår dig. jag förstår inte hur du inte kan förutspå heartbreak i samband med uppbrott. jag förstår inte. ibland undrar jag om det är därför jag inte blivit livrädd än och bemästrat flyktinstinkter utmärkt som så många gånger förr: för att jag är rädd att ett avslut kommer lämna mig trasig. jag säger inte det här till dig, för när jag formulerar konversationen i mitt huvud låter det som att jag utnyttjar din existens för att.. leva, på lite simplare och bekvämare villkor än om du inte vore nära. jag undrar nu, är det sanning? är du den antidepressiva medicinen jag valde att inte använda mig av? en kortsiktig lösning på en självförvållad skada. jag vill inte att det ska vara fallet, men jag kan inte hjälpa att tänka på det. det är inte en förolämpning riktad mot dig, utan snarare ett uttryck av den självförakt jag trots allt burit runt på under större delen av mitt tvåsiffriga liv. jag är trots allt inte värd det här. jag har misslyckats med att få dig att känna dig trygg, och tagit tryggheten du gett mig för given. efter åratal av (varning för metaforernas morfar) åskväder har jag nu lagt märke till en liiiten, liten molnspricka som släpper in liiite, lite solljus. dit rusade jag på en gång, och nu ligger jag i solsprickan och bara mår av den uppmärksamhet som ges mig. jag har misslyckats, du är inte säker. jag utgör fortfarande ett hot. enligt min hjärna kan korten vändas vilken dag som helst. jag är rädd. inte så mycket för att vi kommer ta slut en dag, utan för att det kommer vara mitt fel. mina tillkortakommanden, min ångestproblematik, min ambivalenta hjärna. en dag kommer de att slå tillbaka på riktigt, en revolution mot alla de år de blivit nertryckta i strupen. längst bak.