livet enligt bengan

är det bara för att du inte ska vara så ensam? eller är det för att jag inte ska vara det. vad jag önskar att min stackars ältande hjärna kunde gå tillbaka till stadiet då inga tankar tilläts tränga igenom röken av att vara obekymrad. det lär väl ha att göra med att jag återigen blir intvingad i rutiner, en kvarts rökpaus klockan 09.15, en halvtimmes lunch 11.10 och ännu en rökpaus klockan 14.05. folkskygg som jag tenderar att bli när jag känner mig osäker, inte hemma, blir dessa uppehåll tillfälle att effektivt hinna tänka igenom allt som gör ont, gnager, krafsar, skaver. effektiv betänktetid. och jävlar vad jag tänker. maler igenom intryck som rispat blodpärlade fåror i mitt metallhölje, duvet, det som jag installerat runt det jag ämnar skydda. från skada. från hartbrrräjk. och så. igår och idag var det en skrämmande insikt som nådde mig: jag är ensam. inte sådär som man säger att man känner sig, utan sådär som man faktiskt är. trots alla de fina underbara människor jag omger mig med så är jag ensam. trots att jag bor med min familj är jag ensam. och det är ett delvis medvetet, delvis omedvetet drag från min sida. ett trick, en charad. alla dessa masker jag målat för att slippa vara mig. det har lämnat mig själv. jag håller på nu, att krackelera. metallhöljet har inga starkare kvaliteter än aliminiumfolie. det bara glänser. mitt egentliga jag håller på att sippra ut och färga hela min verklighet i svart. när jag är avslöjad: vem är jag då? när jag inte är stark, obrydd, mogen, intelligent, hur kommer jag att ses då? kommer jag någonsin att bli någonting mer än "den man vet vart man har"?
en sån underbar ursäkt för att slippa höra av sig på facebook mer än två gånger i månaden. man vet vart man har mig? nähej du. du har aldrig vetat vem jag är. du vet inte vem jag är. ingen av alla som någonsin kategoriserat mig som "den man vet vart man har" har någonsin sett mig.