livet enligt bengan

mina ögon är inte gjorda för det här. jag kan nog inte maskera svärtan så effektivt som jag önskar, och det gör fan ont. en så simpel sak som att få veta att jag behöver utbildning har lämnat mig och alla mina sår vidöppna, variga. infekterade av vad jag förväntas vara, göra, säga. som om ingenting hade hänt glider jag obemärkt förbi alla tänkbara rum, kollapsar bakom stängda dörrar.
att tappa spaghettin över hela köket.
att sova ensam när man som mest behöver den där brännande huden, klistrad.
att inte kunna sluta gråta på flera timmar.
att försöka vara självständig, och misslyckas.

festligt.