livet enligt bengan

jag vet att jag drar isär oss för att skapa en ravin att falla ner i. ibland inser jag det inte förrän mina fingrar letat sig in under huden: de strävar efter en utstående defekt att nästla sig fast i, sedan.. dra. ibland vet jag i förväg. ibland vet jag nog inte alls. men jag vet att jag gör det. det kan inte vara såhär fint, för jag har det inte såhär fint. och det är sant, det har jag inte. jag är fortfarande socialt understimulerad och ensammare än jag någonsin varit förut trots att jag i många och långa stunder känner mig trygg. det är när jag lämnas ensam åt mig själv, som jag förstår: det är aldrig så fint som jag tror. det är det jag lärt mig under tre år: man är inte så lyckligt lottad som man tror. jag är så rädd att vara ensam. jag vågar inte tänka de tankar som så bekvämt i mesta möjliga mån tvingas knäböja för nykärsrus och kaffedrickande. de anfaller från sitt bakhåll samma sekund jag säger hejdå. att de jag kallat nära vänner har liv som inte inkluderar mig är någonting jag inte förstår förrän jag vill äta blåbärspaj och titta på regnet inifrån värmen genererad av en insutten caféfåtölj. att jag distanserade mig från det som gång på gång fick den där paranoian att aktiveras, är någonting jag ångrar varje dag. men om jag inte varit så ensam, hade jag verkligen varit mottaglig för detta fina? helvete, helvete, helvete. jag vill ju bara vara mindre ensam, men jag vill inte erkänna det. ensamheten alltså. jag vill inte identifiera mig med den, trots att jag är den. definierar den.