livet enligt bengan

i ett försök att sona gångna brott klickade jag på en av facebooks många ångestframkallande knappar med en bakomliggande funktion som bär makten att för alltid smula sönder ett lufttorkat litet hjärta. jag antar att jag fick svaret svart på vitt: man kan inte få allt det man vill ha. jag ville ha ett kvitto på att min själ är vit som en oskuld, men fick istället veta att den är svedd likt en nytagen sådan. ett igensytt sår, vars sömmerska saknar både utbildning och yrkeserfarenhet och därmed lämnar såret läckande, lämpat för infektion. jag ville bara göra rätt för mig, det ska du veta. det har plågat mig sedan den dagen att jag kanske förstörde en bit av dig, och jag vill bara veta om du är samma nu. jag försökte bara sona gångna brott. det smärtar att behöva acceptera att jag inte är fri från skuld, jag kan inte oskuldsförklaras, mitt fall kan aldrig preskriberas. min svärta är ständigt aktuell. cirkulerar kroniskt runt mitt huvud, gloria eller törnekrona, who knows the difference? allt jag vet är att jag bär värk orsakad av mig själv och ingen annan. idag försökte jag se solsken trots att det faktiskt regnade vid den enda tidpunkt på dygnet då jag faktiskt lade märke till vädret. alltså: det gick dåligt. en timme av eufori, nu räknar jag sju med gråten i halsen. och nu, i ögonvrån. mungipan. salt som den sav jag aldrig kommer låta dig placera i min käft. inte tack vare min female cunt feminist power, utan på grund av mitt systematiska självhat, den brist på tilltro till att jag är värd att ta i med tång.

det är lustigt det här. tidigare idag, kände jag att jag var påväg att lösa detta. mig. nu känner jag att detta är påväg att lösa upp, mig. i små transparenta gelebitar. non-existing to the human eye.