livet enligt bengan

jag andas knappt längre. mina giriga korvfingrar söker febrilt efter en kant att ta tag i för att inte behöva släppa greppet, alltid i sista sekund. jag andas knappt längre. min vakna tid går ut på att önska på stjärnor som inte syns för att tunna, men fortfarande smärtsamt befintliga moln har lagt sig som ett täcke över er. jag andas knappt längre. jag bara saknar alla som inte är borta, och försätter mig i situationer som aldrig leder till det bättre. jag andas knappt längre, för jag är rädd att ni ska se mig. dock är de få andetag jag lyckas slutföra rossliga, ihåliga, hjärtskärande på så många sätt. kanske för att ni ska höra mig. det kanske bara är paranoia. men jag känner mig iakttagen, och varje blick från ert håll känns som ännu en spik på helt fel plats.
jag andas knappt längre. stötvis, motvilligt. för er skull.