livet enligt bengan

när ledsenheten kommer smygandes vid de mest opassande tillfällen. där ligger jag, i sängen of the apple of my jävla glosöga, vänder mig mot väggen och börjar grina tysta, väldigt allvarliga tårar. vet inte hur länge jag höll mig under det där täcket, mot den där väggen, med de där tårarna på kinderna. varför? jag vet inte. kanske för att jag bara inte orkade vara "stark" längre. stark har jag aldrig varit, men. kanske för att jag inte längre orkade vara solid, tillät mig att fade:a över i nån transparant hudfärgad nyans. jag tror inte han märkte mig, jag hoppas han inte märkte mig. ord snubblar man lätt på, vissa saker är kanske bättre att ha osagda.
men när kommer ni hem? när kommer jag kunna säga det som behövs? jag orkar inte vara den som blir kvar, igen.
när kommer ni hem?