ente tellååååtet
jag klamrar något så fruktansvärt.
av olika skäl har jag i dagsläget lyckats släppa taget om i princip alla människor jag bryr mig om; inte på det viset som betyder att det är farewell and thank's for the fish utan mer insiktsfullt. jag har trots allt levt mitt liv helt baserat på andra människor tyckanden och ageranden runt omkring mig. speciellt under de senaste åren. jag har inte existerat om de människor jag så hänsynslöst älskat inte bekräftat denna existens. denna sorgliga excuse for existensjävel, som knappt ger ifrån sig ett brusande astmatiskt inandningsljud vid just inandning av rädsla för att låta för högt. jag har under de senaste månaderna iaf insett att det inte håller. istället jag tvingat mig själv till ensamhet. nu har ju dessvärre denna stackare till karlskrälle krupit sig under mitt skinn och gett mig ett objekt med syfte att ta emot min kanaliserade kärlek, energi, smulorna av den livslust även jag once upon a time besatt. problemet blir ju att denna återigen sorgliga excuse for a woman har så jävla mycket kärlek och enbart törstar efter att bli älskad in return, och därför bah blaffar på. jag klamrar. fast. som en igel. men jag har ju så mycket kärlek! vad ska jag göra med den? förpassa den till weekly dates med pussar och rödvinsglas och därefter sprida den med vinden, eller systematiskt placera ut den över veckans alla dagar på en för varje dag ny vän. objekt. problemet är ju att jag har så mycket kärlek. och jag tycker inte om byråkrati. mitt lilla hjärta ska inte behöva utsättas för det. däremot är det fett ouppfostrat, otränat, olydigt. en politisk vilde. typ.
nu fanns det någonstans jag ville komma med detta men självklart är det glömt och förpassat sedan många rader sedan. bara skit. eller jo juste. jag ville väl någonstans sätta dessa små ord till världen: jag kommer alltid, alltid, alltid, behöva mer än jag behövs. för tillfället behövs jag nog inte, alls. nästan iaf. det skrämmer mig.
av olika skäl har jag i dagsläget lyckats släppa taget om i princip alla människor jag bryr mig om; inte på det viset som betyder att det är farewell and thank's for the fish utan mer insiktsfullt. jag har trots allt levt mitt liv helt baserat på andra människor tyckanden och ageranden runt omkring mig. speciellt under de senaste åren. jag har inte existerat om de människor jag så hänsynslöst älskat inte bekräftat denna existens. denna sorgliga excuse for existensjävel, som knappt ger ifrån sig ett brusande astmatiskt inandningsljud vid just inandning av rädsla för att låta för högt. jag har under de senaste månaderna iaf insett att det inte håller. istället jag tvingat mig själv till ensamhet. nu har ju dessvärre denna stackare till karlskrälle krupit sig under mitt skinn och gett mig ett objekt med syfte att ta emot min kanaliserade kärlek, energi, smulorna av den livslust även jag once upon a time besatt. problemet blir ju att denna återigen sorgliga excuse for a woman har så jävla mycket kärlek och enbart törstar efter att bli älskad in return, och därför bah blaffar på. jag klamrar. fast. som en igel. men jag har ju så mycket kärlek! vad ska jag göra med den? förpassa den till weekly dates med pussar och rödvinsglas och därefter sprida den med vinden, eller systematiskt placera ut den över veckans alla dagar på en för varje dag ny vän. objekt. problemet är ju att jag har så mycket kärlek. och jag tycker inte om byråkrati. mitt lilla hjärta ska inte behöva utsättas för det. däremot är det fett ouppfostrat, otränat, olydigt. en politisk vilde. typ.
nu fanns det någonstans jag ville komma med detta men självklart är det glömt och förpassat sedan många rader sedan. bara skit. eller jo juste. jag ville väl någonstans sätta dessa små ord till världen: jag kommer alltid, alltid, alltid, behöva mer än jag behövs. för tillfället behövs jag nog inte, alls. nästan iaf. det skrämmer mig.
what the fu.. jaja.
plötsligt strukturerar mitt liv upp sig, utan någon smärre viljestyrka från mitt eget håll. vikariejobb så det svämmar över, coachmöten, men utan någon större entusiasm från huvudpersonen i filmen. det vill säga, jag. jag vill inte jobba som vikarie på förskolor eller särskolor. jag vill inte jobba på en fritidsgård. jag vill inte ha den här startsträckan i väntan på att det verkliga livet ska omfamna mig och nära mig vid sitt bröst. jag behöver inte ligga inbäddad utan utmaningar i ett kallt och skvalpande fostervatten.
i jakten på lycka
jag hoppar återigen på mitt quest för sysselsättning som stimulerar och dämpar ångest. i förrgår städade jag både badrum och kök, igår plockade jag svamp, bakade tre sorters kakor och förberedde kvällsmys inklusive hemmagjord varm choklad med kanel till mina fellow familjemedlemmar. det fördrev onekligen min tid effektivt: bakning från efter middagen till midnatt. det satte dock sina spår i ryggen (ja jag är en kärring) så jag måste antingen mecka en hållbarare hållning eller hitta en ny sysselsättning. då jag börjat smida drömmar om ett fik/konditori med nyankattkakor, julstämning året om och servitriser på rullskridskor passar denna kakbakshobby mig perfekt, så ett byte är inte på sin plats.
småkaksbakning får 3,5 kokosnötter av 5. minuspoäng för ryggont.
småkaksbakning får 3,5 kokosnötter av 5. minuspoäng för ryggont.
blörgh.
what would your dream party be like if anything was possible?
gangsterhiphop, spicegirls och jonsi när det börjar bli dags att hitta en hångelpartner. alla skulle dricka öl ur gigantiska glasstövlar alternativt dricka muppiga praplydrinkar. det skulle finnas glitter överallt, transvestiter på rullskridskor och discokulor överallt. eller så skulle det bara vara som tepartyt i alice i underlandet.
something funny/weird about yourself that you dare tell us?
det finns inte så mycket roliga saker att berätta om mig. jag får prestationsångest när jag ska prutta inför folk, trots att det är "okej". men när jag är själv är jag den bästa pruttaren evööör.
what’s under your bed?
lådor med saker som jag inte kan förvara någonstans.
your favourite kind of cake?
tycker inte om tårta så mycket faktiskt. men cheescake är fest.
first thing you think of after waking up?
eftersom jag oftast sover med sällskap så tänker jag vanligtvis: ÅÅÅHHH MYYYSSS och gosar lite
what are you really good at?
oroa mig över saker, sätta krokben för mig själv, ta hand om andra, laga vegetarisk mat, vara rolig på fyllan.
are you superstitious?
njaaa. jag ser mitt horoskop som the truth iofs men det är nog bara det.
the last dream you can remember?
att en bekant ville hyra ut sin husbåt till mig för ett billigt pris, och i samma dröm fick jag en rottweiler. en bra dröm.
when was the last time you just could not stop laughing?
jag och min pojke fjantade oss. pratade om bajs. pruttade. typ. det var roligt.
when you were a little child, what was your dream job?
författare och delfinskötare
what was the best party you have ever been to?
jag vett itt det.
if you saw a falling star would you make a wish for yourself or humankind?
mig.
is there anything “british” about your style?
öhum. har martens. och bomberjacka då och då. så ja, i guess.
keywords describing your wardrobe?
..wää.
most loved ice cream taste?
lemon curd, polkagris
most loved love song?
go do - jónsi
do you prefer to be in front of the camera or behind it?
bakom
vanilla fudge ice cream topped with whipped cream and cherries or a double chocolate cake with hot chocolate sauce?
uäk låter ganska övermäktigt
first movie/pop-star crush?
typ orlando bloom
do you believe in love at first sight?
nej
if you could choose one superpower for a day, wich one would it be?
att kunna flyga
have you ever broken someones heart?
ja i'm afraid so
most loved animal?
don sphynx katt. ååååhh de är så vackra.
your favourite vegetable?
typ paprika. eller zuccini.
last thing you bought?
cigaretter
how would you name your horse?
typ aurora
who would be living in your dream world if anything was possible?
men vad är det för fråga. alla skulle väl leva där antar jag
who would you rather have as a friend: a fox or a unicorn?
unicorn obviously
if you saw a rabbit run past with a huge clock on his back, would you follow him?
antagligen
what kind of tea?
ingefärste
if anything was possible…
skulle jag starta upp den verksamhet jag drömmer om och kunna påbörja mitt liv nu utan att behöva en lång startsträcka till verkligheten.
42
idag har jag fysiskt svårt att se på grund av nattens psykiska tillkortakommanden. jag kunde inte hejda det den här gången.
"du är medveten om att jag alltid kommer behöva dig mer än du behöver mig va?"
"ja."
"..det är skevt."
"nej."
det är tröttsamt att ha lamslagna ben i tjocknande kvicksand. en sluten käft, endast uppspärrade ögon. vibrerande näsborrar, tjut i öronen. min vardag går för tillfället ut på att censurera min hjärna från redan tänkta tankar om den svartaste av svärta.
"du är medveten om att jag alltid kommer behöva dig mer än du behöver mig va?"
"ja."
"..det är skevt."
"nej."
det är tröttsamt att ha lamslagna ben i tjocknande kvicksand. en sluten käft, endast uppspärrade ögon. vibrerande näsborrar, tjut i öronen. min vardag går för tillfället ut på att censurera min hjärna från redan tänkta tankar om den svartaste av svärta.
you make me like charity, instead of paying enough taxes.
ett välgörenhetscase med syfte att boosta det personliga karmakonton? that's probably me. jag vill inte hamna i dessa situationer igen och igen och igeN, men likförbannat. gör jag det. jag är ju bara så förbannat glad att någon vill ha mig; en av få.
och.
och jag förstår att du behöver luft. en sporadisk separation för att lättare andas. men för mig blir tidsuppfattningen förvrängd, dygn läggs på sträckbänken och tillåter min hjärna att våldtas av hjärtats trygghetsnarkomani. mitt syre är inte som ditt syre. i ensamt tillstånd muterar min strupe O2 till massa i olika nyanser av färglöshet. det växer i munnen, kliar i gommen. mitt syre är inte som ditt syre. jag har alltid uppskattat ensamhet, fram till den dagen då jag fann mig brutalt ensam. ofrivilligt förbisedd. förstår du inte, att när man hittar någonting som motverkar kroniskt kvällsgråtningssyndrom och grova sömnsvårigheter, så håller man gärna fast vid det? jag tycker om tanken på att jag skulle må bättre nu, men utan trygghet och handhållande är jag way more fragile än förut. så våra andnings..behov är inte lika.
självinsikt.
går den korta vägen från tunnelbanan hem och hinner undertiden komma på sex nya anledningar till självhat.
ett sms med oönskat svar på tidigare ställd fråga blir anledning nog att ifrågasätta min egen existens.
medvetenheten om mitt eget skeva, förkastliga, ambivalenta beteende skriker som klor mot spegelglas.
min reflektion blir ett kvitto på svärtan som nästlat sig in bakom min hud: under ögonen syns den. ögonen dimmas. det är så simpelt att smutskasta sig själv, till och med simplare än att smutskasta andra, men jag har förstått nu. det är jag.
ett sms med oönskat svar på tidigare ställd fråga blir anledning nog att ifrågasätta min egen existens.
medvetenheten om mitt eget skeva, förkastliga, ambivalenta beteende skriker som klor mot spegelglas.
min reflektion blir ett kvitto på svärtan som nästlat sig in bakom min hud: under ögonen syns den. ögonen dimmas. det är så simpelt att smutskasta sig själv, till och med simplare än att smutskasta andra, men jag har förstått nu. det är jag.
use your eyes
i ett försök att sona gångna brott klickade jag på en av facebooks många ångestframkallande knappar med en bakomliggande funktion som bär makten att för alltid smula sönder ett lufttorkat litet hjärta. jag antar att jag fick svaret svart på vitt: man kan inte få allt det man vill ha. jag ville ha ett kvitto på att min själ är vit som en oskuld, men fick istället veta att den är svedd likt en nytagen sådan. ett igensytt sår, vars sömmerska saknar både utbildning och yrkeserfarenhet och därmed lämnar såret läckande, lämpat för infektion. jag ville bara göra rätt för mig, det ska du veta. det har plågat mig sedan den dagen att jag kanske förstörde en bit av dig, och jag vill bara veta om du är samma nu. jag försökte bara sona gångna brott. det smärtar att behöva acceptera att jag inte är fri från skuld, jag kan inte oskuldsförklaras, mitt fall kan aldrig preskriberas. min svärta är ständigt aktuell. cirkulerar kroniskt runt mitt huvud, gloria eller törnekrona, who knows the difference? allt jag vet är att jag bär värk orsakad av mig själv och ingen annan. idag försökte jag se solsken trots att det faktiskt regnade vid den enda tidpunkt på dygnet då jag faktiskt lade märke till vädret. alltså: det gick dåligt. en timme av eufori, nu räknar jag sju med gråten i halsen. och nu, i ögonvrån. mungipan. salt som den sav jag aldrig kommer låta dig placera i min käft. inte tack vare min female cunt feminist power, utan på grund av mitt systematiska självhat, den brist på tilltro till att jag är värd att ta i med tång.
det är lustigt det här. tidigare idag, kände jag att jag var påväg att lösa detta. mig. nu känner jag att detta är påväg att lösa upp, mig. i små transparenta gelebitar. non-existing to the human eye.
det är lustigt det här. tidigare idag, kände jag att jag var påväg att lösa detta. mig. nu känner jag att detta är påväg att lösa upp, mig. i små transparenta gelebitar. non-existing to the human eye.
din hud är vit, likt min lögn
igårkväll skrämde mig. nu struntar jag i det här.
att ligga där man bäddat
jag håller för tillfället på att halka in i en sån här period, där allting bara går åt pipsvängen. om man delar in årets femtiotvå veckor i tio delar, får man ungefär fem veckor och två dagar (om jag förstått iphonens kalkylator rätt) i varje liten tårtbit. i varje tiondel av året kan jag identifiera/definiera mig själv i tre stadium: vi början med, dundundun.. två veckors patetisk depression, when in action helt utan cure och allt är bah åt fanders. åt fanders med skiten. dessa två veckor infaller dock inte samtidigt, utan gärna i en början och en i mitten/mot slutet av en tårtbitsperiod. då har vi två veckor avklarade.
efter det patetiska skitaijobbetochgråtatillhollywoodslem-stadiet infinner sig ofta två veckor av ACCEPTANS. jag ÄÄÄÄÄR bra, typ, om man lyssnar på vad alla andra säger, vilket jag ALLTID under ALLA omständigheter gör UUUTOM när det kommer till just mitt eget värde. min hjärna pekar finger åt allt, stänger av, slutar tänka på annat än funktion och ja, fungerar. i ungefär två veckor. efter dessa två veckor av faktisk funktionsduglighet, kan man finna mig i ett stadie som kan liknas vid.. eufori. antagligen beror detta på att jag vaggats in i en falsk trygghet när min hjärna inte låtit mig läsa av alla de signaler jag tidigare stängt in mig på toaletten och gråtit över, if noticed. problemet med euforin är att den blir en FRIIIGÖRELSE, ÅÅÅHH så SKÖÖNT att äntligen få KÄNNA igen och bah GÅ LÖS FESTA FIKA KNARKA ÅÅÅHH VÄNNER!!!!!!!!! och.. ja. typ så. detta stadie varar ALDRIG mer än i en vecka. när jag säger aldrig, så menar jag aldrig, för somsagt så är problemet att euforin blir en frigörelse. hjärnan släpper spärrar, jag börjar koppla tanke med känsla igen, och ja. så går allt åt fanders igen. just nu, glider allt just åt pipsvängen, fanders, rakt dit pepparn växer. jag behöver stimulans. JAG HAR DEN INTE, FÅR DEN INTE. jag jobbar tre timmar om dagen med att säga åt barn att de gör bra ifrån sig. jag har så himla fina jävla vänner, men endast en bråkdel av dem har förstått att amanda lilla har ett BRÄCKLIGT hjärta som GÅR SÖNDER om hon inte får veta att hon är viktig. så går sönder gör jag på daglig basis. jag har vant mig så vid sällskap att jag måste hålla tårarna tillbaka var gång jag lämnas ensam. och psykologen bemöter min ångest med: men, tror du att du har det värre än alla andra? har du tänkt på att tiden faktiskt läker alla sår?
jag oroar mig, tänker på om du tänker på henne (vilket jag vet att du gör, och det gör mig paranoid). jag planerar mina egna misslyckanden, stannar hemma från jobbet för att jag vet att det är fel. jag har börjat stamma och staka mig, någonting jag ALDRIG gjort. någonsin. och vips, så har den patetiska depressionsdelen av tårtbiten dragit ut på tiden och tagit över varje dag i min kalender. men jag ligger här, jag får berättat för mig att det är mitt fel. vilket det är. och jag ligger här. i en säng jag inte bäddat sedan mitten på juni. och det är ju mitt val. så jag ligger här.
bäddar inte.
efter det patetiska skitaijobbetochgråtatillhollywoodslem-stadiet infinner sig ofta två veckor av ACCEPTANS. jag ÄÄÄÄÄR bra, typ, om man lyssnar på vad alla andra säger, vilket jag ALLTID under ALLA omständigheter gör UUUTOM när det kommer till just mitt eget värde. min hjärna pekar finger åt allt, stänger av, slutar tänka på annat än funktion och ja, fungerar. i ungefär två veckor. efter dessa två veckor av faktisk funktionsduglighet, kan man finna mig i ett stadie som kan liknas vid.. eufori. antagligen beror detta på att jag vaggats in i en falsk trygghet när min hjärna inte låtit mig läsa av alla de signaler jag tidigare stängt in mig på toaletten och gråtit över, if noticed. problemet med euforin är att den blir en FRIIIGÖRELSE, ÅÅÅHH så SKÖÖNT att äntligen få KÄNNA igen och bah GÅ LÖS FESTA FIKA KNARKA ÅÅÅHH VÄNNER!!!!!!!!! och.. ja. typ så. detta stadie varar ALDRIG mer än i en vecka. när jag säger aldrig, så menar jag aldrig, för somsagt så är problemet att euforin blir en frigörelse. hjärnan släpper spärrar, jag börjar koppla tanke med känsla igen, och ja. så går allt åt fanders igen. just nu, glider allt just åt pipsvängen, fanders, rakt dit pepparn växer. jag behöver stimulans. JAG HAR DEN INTE, FÅR DEN INTE. jag jobbar tre timmar om dagen med att säga åt barn att de gör bra ifrån sig. jag har så himla fina jävla vänner, men endast en bråkdel av dem har förstått att amanda lilla har ett BRÄCKLIGT hjärta som GÅR SÖNDER om hon inte får veta att hon är viktig. så går sönder gör jag på daglig basis. jag har vant mig så vid sällskap att jag måste hålla tårarna tillbaka var gång jag lämnas ensam. och psykologen bemöter min ångest med: men, tror du att du har det värre än alla andra? har du tänkt på att tiden faktiskt läker alla sår?
jag oroar mig, tänker på om du tänker på henne (vilket jag vet att du gör, och det gör mig paranoid). jag planerar mina egna misslyckanden, stannar hemma från jobbet för att jag vet att det är fel. jag har börjat stamma och staka mig, någonting jag ALDRIG gjort. någonsin. och vips, så har den patetiska depressionsdelen av tårtbiten dragit ut på tiden och tagit över varje dag i min kalender. men jag ligger här, jag får berättat för mig att det är mitt fel. vilket det är. och jag ligger här. i en säng jag inte bäddat sedan mitten på juni. och det är ju mitt val. så jag ligger här.
bäddar inte.
before the storm
jag kommer nog inte kunna släppa det här. blotta tanken föder paniken, när den som sitt eget barn. jag kan smeka ditt bröst ännu en gång, men kommer fortfarande att veta att du egentligen önskar att min hand vore hennes. jag har distanserat mig från situationer som kan leda till sådant, därför kan jag omöjligen förstå dig. allt jag vet är att jag aldrig kommer vara samma. din dedikation kommer aldrig vara samma. inga texter kommer att handla om mig. alla mina texter handlar om rädslan att förlora dig.
det är därför jag egentligen inte gör sånt här. jag går isär när två poler i samma bröstkorg för krig mot varandra. jag önskar att jag bara kunde få vara någon annan.
det är därför jag egentligen inte gör sånt här. jag går isär när två poler i samma bröstkorg för krig mot varandra. jag önskar att jag bara kunde få vara någon annan.
broken shields and fucked up mindplay
trodde inte att dessa tre ord skulle ha makten över mig den här gången. trodde att dess uppdagande i auditiv form skulle verka lenande, vara en lättnad, för ett kantstött hjärta. bättre än alla mina försök till telekinesi. men dessa tre ord har makten över mig. de styr mina tankar, mitt beteende, för nu när tankar tagit auditiv form hör jag ordens efterklang rundgå: i hela mig. utan att aktivt gjort ett val för förändring letar min hjärna osökt efter anledningar att ge upp. och.. hur kan man älska någon, som har älskat förut?
is this song to you?
vi pratar om hur framtiden kan se ut. hur vi potentiellt har någonting hållbart som kommer fortlöpa.. alltid. eller länge, så länge att man nästlas fast i varandra på ett obehagligt sätt som närmare kan liknas vid en sjukdom, mutation, än ren och skär devotion. du pratar om hur framtiden inte behöver vara nattsvart, trots ett avslut (som i dina ögon ter sig så långt bort att tanken knappt registrerats på din radar) kommer vi alltid vara du och jag. haken i detta scenario är att jag inte förstår dig. jag förstår inte hur du inte kan förutspå heartbreak i samband med uppbrott. jag förstår inte. ibland undrar jag om det är därför jag inte blivit livrädd än och bemästrat flyktinstinkter utmärkt som så många gånger förr: för att jag är rädd att ett avslut kommer lämna mig trasig. jag säger inte det här till dig, för när jag formulerar konversationen i mitt huvud låter det som att jag utnyttjar din existens för att.. leva, på lite simplare och bekvämare villkor än om du inte vore nära. jag undrar nu, är det sanning? är du den antidepressiva medicinen jag valde att inte använda mig av? en kortsiktig lösning på en självförvållad skada. jag vill inte att det ska vara fallet, men jag kan inte hjälpa att tänka på det. det är inte en förolämpning riktad mot dig, utan snarare ett uttryck av den självförakt jag trots allt burit runt på under större delen av mitt tvåsiffriga liv. jag är trots allt inte värd det här. jag har misslyckats med att få dig att känna dig trygg, och tagit tryggheten du gett mig för given. efter åratal av (varning för metaforernas morfar) åskväder har jag nu lagt märke till en liiiten, liten molnspricka som släpper in liiite, lite solljus. dit rusade jag på en gång, och nu ligger jag i solsprickan och bara mår av den uppmärksamhet som ges mig. jag har misslyckats, du är inte säker. jag utgör fortfarande ett hot. enligt min hjärna kan korten vändas vilken dag som helst. jag är rädd. inte så mycket för att vi kommer ta slut en dag, utan för att det kommer vara mitt fel. mina tillkortakommanden, min ångestproblematik, min ambivalenta hjärna. en dag kommer de att slå tillbaka på riktigt, en revolution mot alla de år de blivit nertryckta i strupen. längst bak.
