livet enligt bengan

jag klamrar något så fruktansvärt.
av olika skäl har jag i dagsläget lyckats släppa taget om i princip alla människor jag bryr mig om; inte på det viset som betyder att det är farewell and thank's for the fish utan mer insiktsfullt. jag har trots allt levt mitt liv helt baserat på andra människor tyckanden och ageranden runt omkring mig. speciellt under de senaste åren. jag har inte existerat om de människor jag så hänsynslöst älskat inte bekräftat denna existens. denna sorgliga excuse for existensjävel, som knappt ger ifrån sig ett brusande astmatiskt inandningsljud vid just inandning av rädsla för att låta för högt. jag har under de senaste månaderna iaf insett att det inte håller. istället jag tvingat mig själv till ensamhet. nu har ju dessvärre denna stackare till karlskrälle krupit sig under mitt skinn och gett mig ett objekt med syfte att ta emot min kanaliserade kärlek, energi, smulorna av den livslust även jag once upon a time besatt. problemet blir ju att denna återigen sorgliga excuse for a woman har så jävla mycket kärlek och enbart törstar efter att bli älskad in return, och därför bah blaffar på. jag klamrar. fast. som en igel. men jag har ju så mycket kärlek! vad ska jag göra med den? förpassa den till weekly dates med pussar och rödvinsglas och därefter sprida den med vinden, eller systematiskt placera ut den över veckans alla dagar på en för varje dag ny vän. objekt. problemet är ju att jag har så mycket kärlek. och jag tycker inte om byråkrati. mitt lilla hjärta ska inte behöva utsättas för det. däremot är det fett ouppfostrat, otränat, olydigt. en politisk vilde. typ.

nu fanns det någonstans jag ville komma med detta men självklart är det glömt och förpassat sedan många rader sedan. bara skit. eller jo juste. jag ville väl någonstans sätta dessa små ord till världen: jag kommer alltid, alltid, alltid, behöva mer än jag behövs. för tillfället behövs jag nog inte, alls. nästan iaf. det skrämmer mig.