livet enligt bengan

och jag förstår att du behöver luft. en sporadisk separation för att lättare andas. men för mig blir tidsuppfattningen förvrängd, dygn läggs på sträckbänken och tillåter min hjärna att våldtas av hjärtats trygghetsnarkomani. mitt syre är inte som ditt syre. i ensamt tillstånd muterar min strupe O2 till massa i olika nyanser av färglöshet. det växer i munnen, kliar i gommen. mitt syre är inte som ditt syre. jag har alltid uppskattat ensamhet, fram till den dagen då jag fann mig brutalt ensam. ofrivilligt förbisedd. förstår du inte, att när man hittar någonting som motverkar kroniskt kvällsgråtningssyndrom och grova sömnsvårigheter, så håller man gärna fast vid det? jag tycker om tanken på att jag skulle må bättre nu, men utan trygghet och handhållande är jag way more fragile än förut. så våra andnings..behov är inte lika.