the story of a winter with the power to turn a girl into a void
hej mitt vinterland
nu är jag här
precis lika tom som varje gång vi ses
jag kommer aldrig förstå hur du lyckas
suga ut min sista vilja till andning
varje
gång
vi
ses
ensamvarg
Jag vill att du andas
det blir så mycket lättare så
Om du visar tecken på liv
har jag lättare att förstå
Jag har försökt att förstå dina outgrundliga ögon
som aldrig blinkar eller öppnar fönstret på glänt
Varje dag försöker jag inse varför du är så tyst, du brukade ju tycka allt och vilja starta revolution
men nu, tyst
Jag vill att du andas
det blir så mycket lättare så
Om du visar tecken på liv
har jag lättare att förstå
önskar mig pragmatism i julklapp
idag har varit en skitdag. igår hade jag otroligt roligt och skrattade på ett sätt jag inte gjort på länge. dock påminner det mig om att det nu för tiden är någonting ovanligt, inte någonting att förvänta sig varje dag. underbara stunder med mina vänner, de ovärdeliga stunderna, kommer inte naturligt nu. och ständigt påminns jag om min egen feghet, som inte vågar, rädd för vad mottagandet blir. varför i alla himlens salar och helvetets grottor ska jag vara rädd för att bry mig? och ännu en fråga.. hur hittar man tillbaka? till dem och det som så uppenbart är på väg att förloras, till sig själv?
tillbaka till igår, iaf. minnet tryter lite mot slutet av kvällen men vi började iaf på humana second hand och roffade åt oss 2 gratis öl, fullt med pälsbärande hipsters där inne, höll på att fastna i rummet med pälsar för att det var så fullt. skräck. sedan mot hatälskhaket nivå, för att fira felicia (som kom 2 timmar efter oss ungefär, skillat) och snackade massa minnen och planerade och jag blev allmänt varm om hjärtat. vi drog till ego, jag var asless först när vi skulle dit jag pallade verkligen inte, men sen var det ju kul trots världens sämsta folk och världens (!!!!) sämsta DJ. emma och jag avslutade kvällen med en öl på dovas, big mistake, men tror ändå att det var värt det. vi fick mycket bra sagt, givande samtal liksom. finns så mycket som rör sig under isen nu, so to speak. missade iaf sista tåget, kom hem 3, däckade runt halv 4, vaknade halv 8, drog till skolan, helvetet. min mage var som en svältoffers: rund, uppblåst, helt tom, jag luktade bakis, hade samma trosor som igår you know the deal. åkte hem efter lunch. slaggade. nu är jag pigg och kommer inte kunna sova inatt. yey.
mitt i min egoistiska misär och mitt tänk om det som sas igår, mitt tänk om allt jag tänkt på den senaste månaden, bestämde jag mig för att beställa en tröja. med trycket på bilden här över. någonting ska man ju unna sig. kommer inte kunna betala den men det är en annan femma. nu önskar jag bara att allt skulle förvandlas till en utopi, med mys under filtar tända ljus te pepparkakor pussar och kramar fina ord vänskap sol pulkaåkning hålla handen i snöstorm.
(hade btw en mysig dröm när jag slaggade innan middan. mycket mysig, lite knäpp, men ja, gos)
uppstyrning
jag är pank. den här månaden har varit ett helvete, gjorde av med allt första veckan och sedan dess: no tengo dinero. jag måste ordna upp mitt liv, har redan städat rummet satt upp foton möblerat om och fyllt i kalendern. nu har jag också gjort en budget. om jag har tur betalar mamma jackan (som hon sagt) men om jag räknar med att betala den själv så har jag by the end of the day nästan 400 kr över (vilket kan behövas för att köpa julklappar, kom i skrivande stund på att jamen hoppsan det är ju jul också). det som jag lär behöva kämpa mest med är att hålla mig till ett paket i veckan.. men jag har inte känt mig jätteröksugen dom senaste dagarna så vi får väl hoppas att det är en trend.
materiella (men ack så vackra) dumheter på önskelistan
Egentligen önskar jag mig en Londonresa i julklapp men jag vet att det aldrig kommer bli av. sååå. önskar mig massa fina grejor istället. alltså. de röda Dr martens med FET sula är de jag dreglar efter mest. och bomberjackan ska jag nog köpa för egna pengar på tisdag, den är så fin och fett billig. klart slut
du har sönder mig så lätt, ni har sönder mig så lätt
endast isen bär min tyngd.
krossa mig, jag är ingen diamant
allt spricker, går sönder, pulveriseras. vare sig man vill det eller inte. för fyra dagar sedan var det en trygghet. nu? ännu ett skäl att bli besviken. ännu ett skäl att tänka dom här jävla tankarna som får mig att sjunka och sväva på samma gång.
som om gåtan hade ett svar ristar vi förhoppningar
it is both an art and a fortunate accident
tänkt om nuet
jag vill känna hur det känns att sprängas, för att sedan få uppleva att bli ihopklistrad till någonting. jag vill slås sönder mot trottoarkanterna, nu är jag bara sprucken. jag vill göra ont för att få höra någon säga att allt kommer ordna sig om vi bara väntar och värmer varandra. jag vill att allt ska svida bränna och klia bara för att låta livet ta tag i mig, nå mig, skaka mig tills jag är helt tom. nu känner jag mig kaosartad inombords samtidigt som apatin sörplar min benmärg och blockerar min ven. min puls hörs knappt, men vet inte om det slår så sällan att jag missar slagen eller om det slår så snabbt att det nått en fart ohörbar för mitt smärtande svaga mänskliga öra. så vitt jag vet kan jag vara en blåval med 4 hjärtslag i minuten, men jag kan lika gärna ha ett kaninhjärta som slår så snabbt att slagen tar auditiv form av ett svagt brus.
låt mig bara gå sönder. allt jag vill är att bli hel.
någonting jag kände i augusti
de här drogerna kommer aldrig stilla dina begär. jag vet inte vad du drömmer om, men inga berusningsmedel kommer att fylla upp dina tomrum. jag är ingen kärring som delar ut moralslag under bältet men jag är ärlig, orolig och sårad. människor förändras, byter banor vänner och mål, men du följer stigar som leder rakt i fördärvet. allt som oftast behöver vi en flykt från verkligheten, så känner även jag, men ditt sätt att behandla ditt liv som ett nöjesfält där kravet för att bli insläppt är minst en halva gräs äcklar mig på ett sätt. du är så medveten om vad det här gör dig till. du är så medveten om hur andra ser dig. jag älskar dig och vill inte se dig fara illa, jag vet hur det kan sluta när man börjar identifiera sig med drogerna snarare än att använda sig av dem för att nå ett stadium eller uppfylla ett syfte (en morbror med hepatit c tar ibland ner en på jorden). detta är ännu ett av alla brev som jag aldrig kommer skicka men så får det bli. jag kommer antagligen stå bredvid dig ett tag till för av någon anledning kan jag aldrig släppa dig helt, men jag önskar att du kunde använda dig av andra saker än en spliff för att hitta en identitet som passar dig. för du är fucking underbar utan din skit men sånt ser väl bara folk från utsidan.
någonting jag kände för någon vecka sedan.
ställer mig själv frågan hur fan man gör för att slå sig tillbaka in i matchen efter åtskilliga nederlag. hur ställer man sig upp, skrapar gruset från handflatorna och haltar in på plan. hur ont det än gör. hur gör man det? hur ger man inte upp? jag har så lätt att ge upp på människor. det är väl typ en person genom tiderna som jag lyckats ha storbråk med, där klyftan växt och avgrunden blivit djupare, men sedan skrapat bort gruset. haltat tillbaka in i matchen. och tillslut har allting läkt. men jag har ett naturligt flyktbeteende från allting som har gjort mig illa, och det gör mig illa. jag hatar att tänka de här tankarna men utrymmet för annat än vakuum i mitt huvud är så litet att de är de enda som får plats. jag gräver ner mig. täcker över mig själv. vänder bort speglar. jag har till och med börjat läsa igen. någonting jag ägnade hela låg- och mellanstadiet åt, även vissa delar av högstadiet, av den enkla anledningen att jag trivdes bättre med den fantasi böckerna presenterade för mig är verkligheten som min vardag tryckte i mitt ansikte. jag vill inte hamna där igen. men ändå hoppas jag på att det blir snöstorm i morgon så jag kan stanna hemma slippa. bara slippa.
tiden rinner förbi..
.. stora människor har ingen tid. vi har växt för fort, tror jag.
vi iakttar hur allt går under och småler.
om du hade velat veta, hade du frågat för länge sedan. men en oställd fråga står sällan utan svar. jag vet exakt vad jag vill svara på frågan jag fruktar att du aldrig kommer ställa.
allt kommer att sluta dåligt hur hårt vi än blundar, hur högt vi än sjunger
önskar mig ingenting i julklapp, bara sanningar och värme. i väntan på dessa två leker jag verklighet med mig själv och resten av realiteten jag befinner mig i. låtsas bli glad när jag ser dig, låtsas bli ledsen när du går. låtsas inte beröras av ert jävla sätt, låtsas att vi är bästa vänner. låtsas att jag åtminstone är vacker på insidan (som att det skulle gjort det bekvämare), låtsas att jag inte förstår inte bryr mig inte vet. vad som kommer hända. låtsas att vi är okej, vi gör ju som alla andra. låtsas att vi beter oss på grund av friheten, våra ohämmade sinnen, våra kreativa själar. när vi i själva verket vittrar sönder, krackelerar.
ack vitabergsparken
det sjunger i mitt bröst på ett konstigt, sorgligt men ändå vackert vis. massa nya vänner på otroligt kort tid, nya erfarenheter såväl som upprepningar av några gamla, utflytt och inflytt och undran över hur framtiden kommer se ut, åtrå och hångel, busshållplatser om natten och sommar bland molnen är vad sångerna handlar om. sångerna i mitt bröst alltså. jag är lycklig fast olycklig, osäker men fast besluten. framtiden är oviss även fast jag vet hur allt kommer att sluta.
jag grubblar mycket samtidigt som jag nästan aldrig brytt mig så lite som jag gör nu. det är skönt.
igår var det sista inlämningsdagen för alla skolarbeten, och jag hann i tid! en sten föll från bröstet. självklart ville jag fira så jag drog först hem till dea och schlappade, sedan styrde jag lite folk till vitabergsparken. älskade vitan. det blev en fin kväll, väldigt fin. i slutet av dagen och början på nästa missade jag och en punkjävel för många bussar, men kom tillslut hem till kollektivet där både sebastian och alexandra var vakna.
hela kvällen var så jävla mysig och fin. allt är så jävla mysigt och fint just nu. fast ändå känns det som att varje dag är ännu en sida i boken om mitt liv, och av någon anledning känns det som att boken börjar ta slut. varje sida närmar sig ett avslut.
det jag gör medan jag väntar på svar är att flumma, gosa, äta, eventuellt sova, röka, öla och gunga.
emil i rågsved runt 4 imorse
livet leker med oss, och jag kan inte annat än njuta
är tokbakis, vaknade för tidigt för mitt eget bästa imorse. drack massa massa bärs igår, drog runt i stockholm med underbara människor i natten. dea var min vapendragare i princip hela kvällen, vi hade planerat en gråtsuparkväll för att det finns så många dickheads som bara inte fattar vad som är bäst för dem men istället blev det en kväll med massa skratt bärs å donkenmat. uuuunderbart.
de senaste veckorna har varit så jävla vackra på många sätt, även fast de på vissa plan varit sorgliga och kaotiska. men de fina stunderna har vägt upp för skiten. 
det känns som att allt jag upplever har varit planerat en längre tid, och jag hoppas att det finns en plan, att allt som händer kommer medföra någonting vackert. det oroar mej ibland att det kanske inte kommer göra det, men oftast så väljer jag att glömma, ta en cigg och tänka på hur förjävla najs livet är.
folköl och solsken är mitt plåster
idag var ännu en av dom där dagarna, dom där fina dagarna. åkte till vitabergsparken igen och hade väskan fullpackad med filtar, folköl och långa LM. hängde med mina fina vänner å nåra assköna asdräggiga punkare, det är så livet ska va. efter ett tag tog både folkölen och ciggen slut, men jag misströstade icke! för vädret va fanimej underbart och sällskapet också. runt 23 drog jag och dea hem, då hade det sköna sällskapet hunnit bytas ut mot massa indie randoms och en snubbe med sjukt pipig röst. han lät som en liten flicka och försökte ragga på både dea och mej, styr röstterapi grabben sen så kanske du lyckas. när jag kom hem till rågsved helt ensam verkade vår 2:a oerhört stor och tom, det är sånt som får mej att släppa fram den där jävla ångesten som annars döljer sig jävligt bra bakom solsken och bärs, men natten skulle ha blivit så mycket bättre med någon som kunde hångla och hålla om.
from vitan with love
igår var en sjukt jävla underbar dag, började med skansen vid 12 tiden med gurkan, amanda och hennes 4åriga bror wille/ville. vi chillade runt på skansen tills 3 ungefär, och hade en så jävla mysig dag i solskenet. sen drog jag till vitabergsparken där dom bästa vännerna i världen satt och drack bärs på filtar. så det började jag också göra. vi satt där ett bra tag, tills solen hade gått ner, sen drogs det hemåt för min, sebbes och vilmas del. kedjerökning i köket till kultiration avslutade en grym dag. allt är så jävla jävla bra just nu.
urfuckning tack?
ikväll vill jag blir riktigt jävla tokberusad, men har ingenstans å va! det är ju fryshusetlovet vilket betyder att inga andra skolor har lov alltså måste man se till att matea upp sej me frysenppl, men fan varför bor ingen typ själv i en fet villa hahaha så skulle vi kunna vart där! för nu finns de ingenstans å va och jag vill bara börja fira lovet på direkten!
take me away to that special place
take me away to that special place
