livet enligt bengan

någonting jag kände för någon vecka sedan.

ställer mig själv frågan hur fan man gör för att slå sig tillbaka in i matchen efter åtskilliga nederlag. hur ställer man sig upp, skrapar gruset från handflatorna och haltar in på plan. hur ont det än gör. hur gör man det? hur ger man inte upp? jag har så lätt att ge upp på människor. det är väl typ en person genom tiderna som jag lyckats ha storbråk med, där klyftan växt och avgrunden blivit djupare, men sedan skrapat bort gruset. haltat tillbaka in i matchen. och tillslut har allting läkt. men jag har ett naturligt flyktbeteende från allting som har gjort mig illa, och det gör mig illa. jag hatar att tänka de här tankarna men utrymmet för annat än vakuum i mitt huvud är så litet att de är de enda som får plats. jag gräver ner mig. täcker över mig själv. vänder bort speglar. jag har till och med börjat läsa igen. någonting jag ägnade hela låg- och mellanstadiet åt, även vissa delar av högstadiet, av den enkla anledningen att jag trivdes bättre med den fantasi böckerna presenterade för mig är verkligheten som min vardag tryckte i mitt ansikte. jag vill inte hamna där igen. men ändå hoppas jag på att det blir snöstorm i morgon så jag kan stanna hemma slippa. bara slippa.