livet enligt bengan

"Att man antagligen fyller en annan funktion än den man tror att man är ämnad för. I mitt fall: jag trodde att jag var ämnad för att leva, men så var inte fallet, så då får man finna sig i sitt purpose."

"Jag förstår det. Och det är fint. Antar att jag bara fastnar ibland. Vissa saker får bara jag eller få andra veta, idag var det bara jag och gräsmattan, imorgon kanske du och jag, det vet man inte."

hade en otroligt bra kväll igår: först öl på äckliga hellströms, sedan massa vin på sommar. anton kristiansson var fett fin, jag var fett full och ramlade över en monitor, stal hans sjal och achieve:ade en gratis skiva in due to asslicking. fyllekäkade lite, hem till douglas, kände där att jag 1. var odrägligt full och inte riktigt passande 2. inte klar med kvällen. äventyret fortsatte på min cykel, mer fyllekäk, men där tog det stopp. jag kom att tänka på allt som är svart, igen. mina rediga fyllor avslutas så, verkar det som. gråta i bågen med röda luckies och en knarrande cykel som enda sällskap är inte friskt. det är tur att det finns en männskovalp som har feta omhändertagande instinkter, och utan min begäran kommer lunkandes och sätter sig bredvid och låter mig bara vara ledsen. jag är verkligen det. så fruktansvärt, innerligt jävla ledsen.

jag är inte säker, men jag tror att jag håller på att växa. nivet, som människa. i förrgår ringde jag på helt eget initiativ till enskede/årsta psyk och sa att: tjah, det är dags nu.
för det är verkligen dags nu. ett av mina största.. problem, farthinder, vägspärrar, har alltid varit min vilja att SE stark ut, att verka oigenomtränglig. så är inte fallet, snarare tvärtom. sedan bup hanterade mig fruktansvärt fel har jag vägrat all hjälp som går att få. nu märker jag hur mitt eget papperstunna psyke hindrar mig från att vara en fullständig del i det fina, samt de plikter jag faktiskt vill uppfylla.

jag spyr mentala kaskadspyor på mänsklighetens resonemang, parallellt med mitt sökande efter livsstruktur. arbetsförmedlingen ska jag försöka ta mig an idag, samt inhandla hårfärg i antingen lila eller turkos. det är nog med meningsfulla handlingar för att fylla min dag, mentalt i alla fall. sen kommer jag ändå bli uttråkad när jag märker att planen är slut, men känna hur insekter kryper inunder huden på mig om jag försöker ta mig an någonting nytt. hämta saker från jobbet imorgon+eventuellt barnmorska för att ta blodtryck och skriva ut nya p-piller. de två uppgifterna sagda i samma mening låter dock som någonting mitt crépepapperstunna nervsystem kan komma att reagera på, men det går alltid att hoppas på det bästa. jag vet att jag är en stark individ som vet bättre än att få panik, jag vet det. jag vet det.

när ledsenheten kommer smygandes vid de mest opassande tillfällen. där ligger jag, i sängen of the apple of my jävla glosöga, vänder mig mot väggen och börjar grina tysta, väldigt allvarliga tårar. vet inte hur länge jag höll mig under det där täcket, mot den där väggen, med de där tårarna på kinderna. varför? jag vet inte. kanske för att jag bara inte orkade vara "stark" längre. stark har jag aldrig varit, men. kanske för att jag inte längre orkade vara solid, tillät mig att fade:a över i nån transparant hudfärgad nyans. jag tror inte han märkte mig, jag hoppas han inte märkte mig. ord snubblar man lätt på, vissa saker är kanske bättre att ha osagda.
men när kommer ni hem? när kommer jag kunna säga det som behövs? jag orkar inte vara den som blir kvar, igen.
när kommer ni hem?

vill inte tillbaka till jobbet, de här tre lediga dagarna+helg har varit underbara just av den anledning att jag känt mig lugn. när jag jobbar, vet att jag måste höja pulsen till ett visst antal slag/minut för att synka maskinernas hastighet, kan jag aldrig vara lugn. huvudet hänger inte med. nu hänger jag med. nu är jag lugn. det är bara när jag tänker på jobbet, på hur jag mår när jag springer upp för trapporna på sandsborgs tunnelbanestation 05.50, som pulsen höjs, hjärtat börjar picka. 
mitt lilla hjärta försöker nog nöta hål i min bröstkorg. tydligen reagerar hjärtat mitt ganska starkt på den här lille pojken som ligger och genomför ännu en evighetssömns-session. pickpickpick. det är en tröst mitt i allt, att ha någon som får hjärtat att picka hårt och skoningslöst.

om jag blundar, riktigt hårt. går det bort då? det onda. lindras smärtan om jag undviker uppsynen av den? jag är fast bestämd att ta mig igenom det här, trots att jag vet att det kommer göra ont. krigsmålningar av svärtan vi omfamnat. det som egentligen borde skada mig, ska nu få bli mitt skydd. åskan slår inte ner i mig om jag inte låter den. jag ska bli immun. krigsmålningar av svärtan vi omfamnat, det är ett krig. med mig.

är det bara för att du inte ska vara så ensam? eller är det för att jag inte ska vara det. vad jag önskar att min stackars ältande hjärna kunde gå tillbaka till stadiet då inga tankar tilläts tränga igenom röken av att vara obekymrad. det lär väl ha att göra med att jag återigen blir intvingad i rutiner, en kvarts rökpaus klockan 09.15, en halvtimmes lunch 11.10 och ännu en rökpaus klockan 14.05. folkskygg som jag tenderar att bli när jag känner mig osäker, inte hemma, blir dessa uppehåll tillfälle att effektivt hinna tänka igenom allt som gör ont, gnager, krafsar, skaver. effektiv betänktetid. och jävlar vad jag tänker. maler igenom intryck som rispat blodpärlade fåror i mitt metallhölje, duvet, det som jag installerat runt det jag ämnar skydda. från skada. från hartbrrräjk. och så. igår och idag var det en skrämmande insikt som nådde mig: jag är ensam. inte sådär som man säger att man känner sig, utan sådär som man faktiskt är. trots alla de fina underbara människor jag omger mig med så är jag ensam. trots att jag bor med min familj är jag ensam. och det är ett delvis medvetet, delvis omedvetet drag från min sida. ett trick, en charad. alla dessa masker jag målat för att slippa vara mig. det har lämnat mig själv. jag håller på nu, att krackelera. metallhöljet har inga starkare kvaliteter än aliminiumfolie. det bara glänser. mitt egentliga jag håller på att sippra ut och färga hela min verklighet i svart. när jag är avslöjad: vem är jag då? när jag inte är stark, obrydd, mogen, intelligent, hur kommer jag att ses då? kommer jag någonsin att bli någonting mer än "den man vet vart man har"?
en sån underbar ursäkt för att slippa höra av sig på facebook mer än två gånger i månaden. man vet vart man har mig? nähej du. du har aldrig vetat vem jag är. du vet inte vem jag är. ingen av alla som någonsin kategoriserat mig som "den man vet vart man har" har någonsin sett mig.

hur fan kan jag släppa saker så lätt. människor. faktiska själar. eller okej, själar lär inte existera. men medvetanden. människor med hjärtan. typ. hur kan jag släppa dem?

jag är rädd. men jag tror att man får vara det. jag är ju liksom inte så van vid situationen. men lite rädd är jag nu, såhär i efterhand. rädslan som borde infunnit sig för tre veckor sen eller något, som jag bara kände en svag doft av när jag blev en faktisk del av en tvåsamhet för första gången på ett bra tag. jag måste nog bara lära mig att man får vara glad, trots att man egentligen vill göra brinna upp och starta krig innanför bröstkorgen. allt är inte svart, allt är inte vitt. det finns fina färger också, sådana som inte signalerar fara utan bara.. vackerhet.

idag är sista dagen jag hänger på peace and love. fjärde året i rad, och på många sätt det sämsta. fast ändå inte. jag har jobbat som funktionär vilket sucks major ass, varit sjuk, tappat plånboken och sånt roligt. men jag har också haft tre underbara dagar fyllda med öl, minttu och den finaste sällskapet i världen. är numera en såndär flickvän också, det var ett tag sedan. men det är fint, och konstigt. sitter just nu i en infobod, jobbar mitt näst sista pass och fördriver tiden med facebook och detta. wohooo. vill faktiskt hem nu, för nu bor jag i enskededalen!