livet enligt bengan

jag är rädd. men jag tror att man får vara det. jag är ju liksom inte så van vid situationen. men lite rädd är jag nu, såhär i efterhand. rädslan som borde infunnit sig för tre veckor sen eller något, som jag bara kände en svag doft av när jag blev en faktisk del av en tvåsamhet för första gången på ett bra tag. jag måste nog bara lära mig att man får vara glad, trots att man egentligen vill göra brinna upp och starta krig innanför bröstkorgen. allt är inte svart, allt är inte vitt. det finns fina färger också, sådana som inte signalerar fara utan bara.. vackerhet.