bitar under höljet
det här med att dela sig själv. dela med sig av innerliga saker som definierar MIG. det gör ont. det smärtar att veta att jag tillslut måste berätta vem jag varit, vem jag är, hur jag är. om mina märken, om sår som aldrig läkt. och kanske inte kommer göra det heller. försöka berätta för någon annan om hur jag tror, antar att jag fungerar. hur mitt pussel går ihop. vilka bitar som bara inte passar. vad som får mig att le på riktigt och vad som kan bränna faktiska hål i aliminiumhöljet över det jag ämnar skydda. för det händer. den metalliska ytan lurar många, och det är inte mer än färger som signalerar fara. likt en insekt. mitt skal är fragilt, nedbrytbart, mina vingar förblir oanvändbara. jag är ur funktion. men under en metallisk yta syns det inte, jag kan låtsas. om det är någonting jag kan så är det att låtsas. nu behöver jag ju inte det, men gör nog det ändå. jag ser mig över axeln och överanalyserar mina egna osannolika teorier om hur jag fungerar. hur ska jag kunna redovisa mig själv utan facit? den här gången behöver jag nog göra det. det känns viktigt, och därför vet jag att det är fint, det jag håller på med. men fortfarande. det här med att dela med sig av innerliga saker som definierar MIG. det är svårt. trasiga människor har en tendens att stanna på det viset. man måste nog bara inse sitt eget värde, meningen med att bli lagad. nu flaxar jag. hejdå.
Kommentarer
Trackback
