livet enligt bengan

sitter i atlas forever alone och är känslosam. känns knasigt att vara här, inte ens två veckor sedan jag slutade och aldrig kommer gå på fryshuset igen, ändå känns det nostalgiskt att sitta här. som man gjort så många gånger förut. jag kommer nog att komma hit igen, men inte med samma titel som förut. då är jag inte mer än någons sällskap, när jag tidigare varit en del. av detta. vaknade upp storgråtandes imorse efter att ha drömt att jag somnade på en buss och vaknade upp åtta år senare på en plats där jag var ensam, och hade missat allt. jag spekulerar kring om det är så att studentångesten börjar ta ut sin rätt på mitt psyke nu: min största rädsla är nog trots allt att stå och stampa på samma plats, glömma bort drömmar, tappa bort allt som någonsin varit en del av mig.

börjar bli trött på att jag inte gråter. har så sjukt mycket att faktiskt gråta över. men nej, det här med medveten känsloavveckling sätter sina spår. wäääh. skulle vara skönt att kunna lätta på trycket lite, det blir så hemskt spänt i bröstkorgen nu.

jag är jättesjuk. trodde imorse att jag fått en allergisk reaktion, får ju sådana ibland och då blir mina halsmandlar lite skeva, men naej. fick tokfeber (tror jag), frös asmycket utomhus fast alla sa att det faktiskt var okej temperatur, och sekunden jag gled ner under täcket i douglas säng så WOOOOOOF asvarm tjena. nu mår jag BAJS. det är verkligen inte läge. för sjukdom. jobbar på tisdag till torsdag, åker till dalarna på fredag, därefter peace and love. och så vill man ju pussas lite också. och svälja mat, det är en ganska bra grey. menmen. fnaskliv.

jag har ofta trott att jag är stabil i min självbild, jag har mig själv som grisen i säcken och inte en endaste liten klöv sticker upp ur den insynsvänliga öppningen. dock så tenderar allt jag tidigare trott att visa sig vara av lite annorlunda karaktär än jag antagit. jag känner inte mig själv. i hela mitt liv har jag ansett att jag är en bra person som inte sårar människor: vad har jag ägnat de senaste veckorna åt? att bete mig som en douche. i sex år av mitt liv har jag varit säker på att jag saknar förmågan att hysa riktiga, på riktigt-riktiga affections för någon som möjligtvis är tvåsamhetsmaterial: nu springer jag omkring och leker par och känner inte ens motvilja och ännu mindre ångest när det ska till att visa denna affection in public. tidigare har jag bävat inför det ögonblick då jag tvångsmässigt var obligated att pluta med lipsen och forma för att passa ihop med någon annans; stunden då jag skulle bli tvungen att faktiskt fläta samman mina fingrar i extra korv edition med någon annans. nu springer jag omkring och leker par. och jag känner varken motvilja eller ångest. bara den sällsamma sorten, som alltid infinner sig när någonting stort händer. mitt flyktbeteende är så inkarvat i min stackars tandpetare till ryggrad att det liksom inte går att slipa bort hur som helst. det får vara där, men jag väljer nu att se det som ett tecken på att det är fint och att jag faktiskt reagerar. de senaste månaderna har bestått av känsloavveckling á la den svenska folket röstade att genomföra på kärnkraften; men å andra sidan blev ju det aldrig av. precis som folkomröstningar i sverige är min ångest bara rådgivande, definitivt inte bestämmande.

jag har aldrig varit förtjust i barn. jag tycker om att titta på dem när de är upp till fem år gamla för då är de gulliga, men att interagera och konversera med dem har jag alltid undvikit. mest för att barn är ärliga och inte har spärrar när det gäller vanligt sunt jävla förnuft. de är obehagliga, för jag vet inte exakt hur jag ska hantera dem. men nu, efter att ha hängt med sex tioåringar i tre dagar och faktiskt varit deras superior, kan det nog vara så att jag ändrat uppfattning. jag kanske har börjat tycka om barn. wehåå! jag kunde faktiskt stå ut med dem idag, trots baksmälla och en timmes sömn. dock blev det lite ångestswag när barnen ställde frågor om mig som jag inte kan svara på själv, men för dem var det så himla enkelt. de bara sa så som det ser ut, och så som det kanske är. menmen. mina barn är mysiga. schlänger in en keff bild från studenten i fredags bara för att liksom.


LOL såg nu att den här bilden är tagen när jag är mitt uppe i att ta av mig BH:n.... merffkmfkm....

det här med att försöka få tioåriga sommarlovsflaxiga ekerökidz att skriva musik och delta i inspirationsövningar: inte min grej. men betalt får jag minsann. det är ju faktiskt fett att veta att om jag någon gång skulle få för mig att göra karriär inom fritidsgårdskoncernen skulle jag rocka. en halvtimme ägnades åt att stoppa fingrar i töjningar, rita av tatueringar, prata om nagellacksfärger och undra varför jag som flicka inte har hår på sidorna av mitt huvud. ("min bror har tuppkam men du är ju tjej!")
i och med att ALLA tioåringar utom de kreativa genierna och autisterna har väldigt mycket adhd är det lite svårt att hålla fokus på att skriva låtar. det bästa resultat jag lyckats uppnå hos de små liven är en låt som handlar om muffins (som representerar dem, sommarlovsungarna) som träffar på tårtan på ett konditori (alltså, mig). konditoripersonalen (alltså ordinarie fritidspersonal) försöker sedan slänga ut en muffin från konditoriet för att den inte har russin på sig (en flickstackare hade inte pärentz med näsa för att betala räkningar i tid, pengar=russin) och fick således komma tillbaka med russin nästa dag. denna text sjunges till melodin från "california girls", allas vår storslagna katy perry-hit. nej hörni det här med barn kombinerat med att faktiskt försöka få dem att hålla fokus. inte min grej. tror jag skulle göra mig en utmärkt fritidsledare modell lektant och pysselhörnsansvarig i och med jag får autokärlek från tioåringar, men jå.. fyra dagar kvar av kaos, kan ju kanske bli nåt bra av detta. pengar iaf.

en dag som denna spenderades efter jobbet med någon form av fika med bob och sedan filmmys hos douglas den söderkisn, mysiga människor som samlats för att ta lite farväl av sara mörk som flyttar till dalarna över sommaren.  jag inhandlade fairtrade lidlchoklad till henne samt knäppa konserverade croissanter. presenter har aldrig varit min grej men kändes att jag lyckades där. har en fett bra födelsedagspresent på g dock.

min tid på fryshuset är ööööver. jag känner mig så lättad, men så pumpad med geggsvart ångest att det gör faktiskt ont. paradoxernas drottning, som vanligt. men det gör ingenting. jag vet att det är såhär saker är när de är bra. jag går inte längre i skolan, mina betyg är fenomenala, jag har underbara vänner, jag slipper sova ensam om natten, jag håller på att flytta till en lägenhet med världens bästa balkong, jag har jobb hela sommaren, jag har angående det mesta slutat tänka sönder och överanalysera situationer. saker är bra. ändå lyckas det geggsvarta ta sig in under huden när jag ligger i armarna på en gosig pojk som fått mig att känna mig så jäkla trygg. igår natt blev jag rädd, jag vet inte om det har att göra med något form av efterskalv från studenten eller bara en liten släng av överanalyseraren mändish á la 2010. det fick mig iaf att tänka, vilket jag inte tycker om numera, så jag tänker helt enkelt sluta med det och leva i det som är bra. jag vet att det är bra.

jag skrapar din hud med tysta viskningar om kärlek
du skapar magi när du rispar mina revben
vi sticker lufthål för att lättare andas
krigsmålningar av svärtan vi omfamnat

vi är för unga för att vara lyckliga, men för vackra för att permanent gå isär. det gäller att finna sig i att man ramlar ibland. ibland lämnas man utan funktionsduglighet, och ibland innehar man extrem livseffektivitet. men det är passionen. utan upp och ner är vi bara sinustoner, oföränderliga. samma.

nu ska jag titta på en disneyfilm och sakna fingertoppar mot mina ett tag.

joråsatteeeh... skulle ju åkt hem igår, eller jo det gjorde jag ju. men kom på att detta håller ju inte. så jag åkte och kollade på allvaret istället, de spelade på gatan utanför östgöta källare. så himla fint, min fina vän alva har världens bästa röst. sedan blev det skinnis med massor av frysenfolk, lite mysipysi sådär. fick cömpäni av nellsi och zarsi när alla drog, alltid lika fint att hänga merom! sedan blev det lite närhet i midsommarkransen, gosigt. åh alltså min fina vecka! fin och knäpp, jag har inte varit mig själv, på gott och ont. vet inte om jag försatt mig i en situation där jag egentligen trivs, men det jag orkar göra minst av allt just nu är att tänka efter. jag flyter bara med för en gångs skull, överanalyserar inte. är det detta som brukar kallas att följa sitt hjärta? ne. men ändå. det känns fint.

det här med att vindarna vänder hörni. det är fint! ville egentligen inte kliva upp från hud och tandemandning imorse, men insåg nu att det här med att flytta faktiskt är roligt. snart bor jag i sandsborg, tjo!

är förvånad över min egen förmåga att känna saker, det är fint. eller vadå, men att iallefall inte tänka: stoooooooooopp!!!!!!!!!!!!! apati nu!!!!!
jag slappnar av. det är väldigt skönt, helt enkelt. ska sova hemma för första gången denna vecka ikväll, det är tråkigt. skulle mycket hellre skeda loss och småprata mig igenom natten, fingertoppra mig över armar och andas i takt. en annan gång! mensen lär ju ta slut idag också, då kan jag slippa ännu ett orosmoment. eller, då finns det ingen orosmoment kvar. wey! ont i huvet. ska röka. äta. sen flytta. hejrå. puss och så.

min vecka har hittills varit så jävla jävla jävla fin. det har varit elk brew i vitan som lett till bajsfylla när klockan är fyra på eftermiddagen, ännu mer vitanhäng och punk+castillo de ferm i bandhagen, söderkällaren och middag med fina människor. jag har inte hunnit tänka på jobbiga saker, bara myst loss, druckit öl och bara låtit saker hända. orkar inte längre tänka på konsekvenser, det blir som man fortsätter. nu ska jag flyttstäda, på lördag går första lasset till sandsborg.