livet enligt bengan

jag har ofta trott att jag är stabil i min självbild, jag har mig själv som grisen i säcken och inte en endaste liten klöv sticker upp ur den insynsvänliga öppningen. dock så tenderar allt jag tidigare trott att visa sig vara av lite annorlunda karaktär än jag antagit. jag känner inte mig själv. i hela mitt liv har jag ansett att jag är en bra person som inte sårar människor: vad har jag ägnat de senaste veckorna åt? att bete mig som en douche. i sex år av mitt liv har jag varit säker på att jag saknar förmågan att hysa riktiga, på riktigt-riktiga affections för någon som möjligtvis är tvåsamhetsmaterial: nu springer jag omkring och leker par och känner inte ens motvilja och ännu mindre ångest när det ska till att visa denna affection in public. tidigare har jag bävat inför det ögonblick då jag tvångsmässigt var obligated att pluta med lipsen och forma för att passa ihop med någon annans; stunden då jag skulle bli tvungen att faktiskt fläta samman mina fingrar i extra korv edition med någon annans. nu springer jag omkring och leker par. och jag känner varken motvilja eller ångest. bara den sällsamma sorten, som alltid infinner sig när någonting stort händer. mitt flyktbeteende är så inkarvat i min stackars tandpetare till ryggrad att det liksom inte går att slipa bort hur som helst. det får vara där, men jag väljer nu att se det som ett tecken på att det är fint och att jag faktiskt reagerar. de senaste månaderna har bestått av känsloavveckling á la den svenska folket röstade att genomföra på kärnkraften; men å andra sidan blev ju det aldrig av. precis som folkomröstningar i sverige är min ångest bara rådgivande, definitivt inte bestämmande.