livet enligt bengan

sitter i atlas forever alone och är känslosam. känns knasigt att vara här, inte ens två veckor sedan jag slutade och aldrig kommer gå på fryshuset igen, ändå känns det nostalgiskt att sitta här. som man gjort så många gånger förut. jag kommer nog att komma hit igen, men inte med samma titel som förut. då är jag inte mer än någons sällskap, när jag tidigare varit en del. av detta. vaknade upp storgråtandes imorse efter att ha drömt att jag somnade på en buss och vaknade upp åtta år senare på en plats där jag var ensam, och hade missat allt. jag spekulerar kring om det är så att studentångesten börjar ta ut sin rätt på mitt psyke nu: min största rädsla är nog trots allt att stå och stampa på samma plats, glömma bort drömmar, tappa bort allt som någonsin varit en del av mig.