uppstyrning
jag är pank. den här månaden har varit ett helvete, gjorde av med allt första veckan och sedan dess: no tengo dinero. jag måste ordna upp mitt liv, har redan städat rummet satt upp foton möblerat om och fyllt i kalendern. nu har jag också gjort en budget. om jag har tur betalar mamma jackan (som hon sagt) men om jag räknar med att betala den själv så har jag by the end of the day nästan 400 kr över (vilket kan behövas för att köpa julklappar, kom i skrivande stund på att jamen hoppsan det är ju jul också). det som jag lär behöva kämpa mest med är att hålla mig till ett paket i veckan.. men jag har inte känt mig jätteröksugen dom senaste dagarna så vi får väl hoppas att det är en trend.
materiella (men ack så vackra) dumheter på önskelistan
Egentligen önskar jag mig en Londonresa i julklapp men jag vet att det aldrig kommer bli av. sååå. önskar mig massa fina grejor istället. alltså. de röda Dr martens med FET sula är de jag dreglar efter mest. och bomberjackan ska jag nog köpa för egna pengar på tisdag, den är så fin och fett billig. klart slut
du har sönder mig så lätt, ni har sönder mig så lätt
endast isen bär min tyngd.
krossa mig, jag är ingen diamant
allt spricker, går sönder, pulveriseras. vare sig man vill det eller inte. för fyra dagar sedan var det en trygghet. nu? ännu ett skäl att bli besviken. ännu ett skäl att tänka dom här jävla tankarna som får mig att sjunka och sväva på samma gång.
som om gåtan hade ett svar ristar vi förhoppningar
it is both an art and a fortunate accident
tänkt om nuet
jag vill känna hur det känns att sprängas, för att sedan få uppleva att bli ihopklistrad till någonting. jag vill slås sönder mot trottoarkanterna, nu är jag bara sprucken. jag vill göra ont för att få höra någon säga att allt kommer ordna sig om vi bara väntar och värmer varandra. jag vill att allt ska svida bränna och klia bara för att låta livet ta tag i mig, nå mig, skaka mig tills jag är helt tom. nu känner jag mig kaosartad inombords samtidigt som apatin sörplar min benmärg och blockerar min ven. min puls hörs knappt, men vet inte om det slår så sällan att jag missar slagen eller om det slår så snabbt att det nått en fart ohörbar för mitt smärtande svaga mänskliga öra. så vitt jag vet kan jag vara en blåval med 4 hjärtslag i minuten, men jag kan lika gärna ha ett kaninhjärta som slår så snabbt att slagen tar auditiv form av ett svagt brus.
låt mig bara gå sönder. allt jag vill är att bli hel.
någonting jag kände i augusti
de här drogerna kommer aldrig stilla dina begär. jag vet inte vad du drömmer om, men inga berusningsmedel kommer att fylla upp dina tomrum. jag är ingen kärring som delar ut moralslag under bältet men jag är ärlig, orolig och sårad. människor förändras, byter banor vänner och mål, men du följer stigar som leder rakt i fördärvet. allt som oftast behöver vi en flykt från verkligheten, så känner även jag, men ditt sätt att behandla ditt liv som ett nöjesfält där kravet för att bli insläppt är minst en halva gräs äcklar mig på ett sätt. du är så medveten om vad det här gör dig till. du är så medveten om hur andra ser dig. jag älskar dig och vill inte se dig fara illa, jag vet hur det kan sluta när man börjar identifiera sig med drogerna snarare än att använda sig av dem för att nå ett stadium eller uppfylla ett syfte (en morbror med hepatit c tar ibland ner en på jorden). detta är ännu ett av alla brev som jag aldrig kommer skicka men så får det bli. jag kommer antagligen stå bredvid dig ett tag till för av någon anledning kan jag aldrig släppa dig helt, men jag önskar att du kunde använda dig av andra saker än en spliff för att hitta en identitet som passar dig. för du är fucking underbar utan din skit men sånt ser väl bara folk från utsidan.
någonting jag kände för någon vecka sedan.
ställer mig själv frågan hur fan man gör för att slå sig tillbaka in i matchen efter åtskilliga nederlag. hur ställer man sig upp, skrapar gruset från handflatorna och haltar in på plan. hur ont det än gör. hur gör man det? hur ger man inte upp? jag har så lätt att ge upp på människor. det är väl typ en person genom tiderna som jag lyckats ha storbråk med, där klyftan växt och avgrunden blivit djupare, men sedan skrapat bort gruset. haltat tillbaka in i matchen. och tillslut har allting läkt. men jag har ett naturligt flyktbeteende från allting som har gjort mig illa, och det gör mig illa. jag hatar att tänka de här tankarna men utrymmet för annat än vakuum i mitt huvud är så litet att de är de enda som får plats. jag gräver ner mig. täcker över mig själv. vänder bort speglar. jag har till och med börjat läsa igen. någonting jag ägnade hela låg- och mellanstadiet åt, även vissa delar av högstadiet, av den enkla anledningen att jag trivdes bättre med den fantasi böckerna presenterade för mig är verkligheten som min vardag tryckte i mitt ansikte. jag vill inte hamna där igen. men ändå hoppas jag på att det blir snöstorm i morgon så jag kan stanna hemma slippa. bara slippa.
tiden rinner förbi..
.. stora människor har ingen tid. vi har växt för fort, tror jag.
vi iakttar hur allt går under och småler.
om du hade velat veta, hade du frågat för länge sedan. men en oställd fråga står sällan utan svar. jag vet exakt vad jag vill svara på frågan jag fruktar att du aldrig kommer ställa.
allt kommer att sluta dåligt hur hårt vi än blundar, hur högt vi än sjunger
önskar mig ingenting i julklapp, bara sanningar och värme. i väntan på dessa två leker jag verklighet med mig själv och resten av realiteten jag befinner mig i. låtsas bli glad när jag ser dig, låtsas bli ledsen när du går. låtsas inte beröras av ert jävla sätt, låtsas att vi är bästa vänner. låtsas att jag åtminstone är vacker på insidan (som att det skulle gjort det bekvämare), låtsas att jag inte förstår inte bryr mig inte vet. vad som kommer hända. låtsas att vi är okej, vi gör ju som alla andra. låtsas att vi beter oss på grund av friheten, våra ohämmade sinnen, våra kreativa själar. när vi i själva verket vittrar sönder, krackelerar.
