livet enligt bengan

svacka svacka svacka svacka. botten botten botten. djupt djupt. nere.
saker är inte som de verkar, det är de aldrig. jag är inte som jag verkar, det är jag aldrig. om jag fick göra verklighet av min högsta önskan, skulle det vara att bestämma mina känslor. då skulle jag bestämt mina känslor för snart ett år sedan, då skulle jag bestämt mina känslor nu. jag skulle bestämt mig för att chilla galet, sluta bry mig så mycket, faktiskt inte bry mig någonting men jag kan inte rå för att jag saknar skiten ur människor. jag kan inte hjälpa att mitt stackars lilla hjärta (som verkar ha styrketränat eller något) bankar skiten ur min tidigare totalitära hjärna. det har bildat en slags hinna mellan mig och verkligheten det senaste halvåret, som jag med nöje stärkt och ytbehandlat för att hålla avståndet. nu verkar hinnan spricka, och jag med den. jag har ansträngt mig för att distansera mig mot anledningar att se svärtan i livet, men det är så jävla svart att det är fucking omöjligt. jag krackelerar. jag bryts ner, bryter ihop. det kan vara en låt, eller en lukt, som gör att hjärtat börjar veva mot den numera hjälplösa hjärnan of mine. jag har inget försvar längre. jag applåderar teknologin, för i verkligheten hade jag skrumpnat ihop. nu gav du mig en chans att vara den jag "är": förståndig, logisk, intelligent, eftertänksam, och framförallt: förstående.

i och med min.. "instabilitet" har vissa moment från mitt s.k. "förflutna" återuppstått. den där svärtan framför ögonen, vid de mest opassande tillfällen. rädslan. jag är alltid rädd. jag vet inte vad jag borde göra. det jag tänkt på i några dagar: bryta allt? avsluta det? all botten vi må ha, åt helvete med den. det verkar ju vara alla andras uppfattning, utom min, i alla fall. eller så kan jag fortsätta i detta manér. motarbeta hjärtat (med vissa hjälpmedel går det finfint) och återigen bli något utav en känslolös zombie som skrattar på kommando. sounds fair? eller. the big "eller". så pratar jag. rakt ut, till de berörda. säger vad som någon gång måste bli sagt om jag ska få sinnesro.

men det jag vill minst av allt, det jag är mest rädd för, är att vara i eran väg. så jag tror att jag håller käften.

mår skit, fyllesnackade iväg en massa saker (då menar jag massor) som jag inte borde ha sagt i fredags, men men. ibland får man unna sig att släppa lite på tyglarna, lätta på kedjorna som annars klistrar en mot väggen. inte för att jag känner mig mycket friare, snarare tvärtom. små saker jag gjorde, gester och ord, får min hjärna att överarbeta ångesten i efterhand.

önskar att du bara kunde komma lite, lite, lite närmare.

idag hade jag världens onödigaste dag som inte gav mig annat än sänglängtan och ont i foten. jag har inte varit riktigt med i skallen, vet inte om det var bra eller dåligt. nu ska jag berätta en liten historia från dagen:
stod i tio minuter med grov ångest i gullmarsplan, visste att jag hade 91 kronor på kontot, höll bankomatkortet i handen och kan nästan svära på att det bultade där mellan mina kokosdoftande fingrar. bjöd bort sista ciggen (eftersom jag är en ängel) och nu var jag röksugen och arg med ett hyffsat välfyllt konto. jamenvadåråduhadejurådmedettciggpaket kan man tänka, men fan, jag hade ju planerat att kanske överraska en vän med en födelsedagspresent i helgen. egoistkukhjärna. det blir ingen present, det blidde röda LM. korta.
jag hatar min kärlek till cigaretter så jävla mycket. jag hatar att jag älskar att frysa fittan av mig mitt i natten för att röka en tankecigg, filosoferarciggen, och jag hatar att jag tycker det är värt att gå upp och ner för trapporna i skolan, bli sjukt bajsnödig av eftermaten-ciggen och framförallt hatar jag att jag känner mig trygg insvept i en fimpdoft när jag nyrökt och roskindad dimper ner i ett ruttet bussäte. jaja. nu är det gjort, så nu blir det lite kedjerökning, skissande och skrivande inatt. har noterat att det finns lite champange i kylskåpet sen fääääärsgybbens medverkan i halv åtta hos mig, såatteeeh i'm just saying.

mysig dag helt utan poäng. passar mig perfekt.

min bästa vän är lite borta med vinden, men sånt ordnar sig

när jag borstar tänderna brukar jag springa omkring i huset asstressad, simultankapacitet heypårey

 

när jag lagar mat blir det jävligt gott. och ofta bulgur.  

jag är (lite) rädd för för min egen paradoxalitet, och min egen förmåga att förstöra för mig själv.

 

den värsta känslan är otillräcklighet

 

den bästa känslan är när man känner sig tillräcklig och viktig för personer i sin omgivning.

 

jag är bäst på att överanalysera mig själv, att lyssna.  

jag är sämst på att hålla tillbaka mina känslor

jag lyssnar på bon iver väldigt mycket för tillfället, men också en låt som jag skrivit musik till med en text som berör mig ända in i skelettet. 

jag pratar mycket! ofta om helt onödiga saker vid tillfällen då tystnad skulle passat bättre. 

jag tycker om att myshångla, titta på stjärnor och månen (yes nerdy but true), läsa om konspirationsteorier, sitta i studion hela dagen, göra framsteg (öh)  

kärlek är en knepig sak som jag helst inte beblandar mig med, iaf inte monogamiska relationer. men kärlek får man från många håll och jag uppskattar den kärlek världen ger mig enormt.

 

i somras var jag snygg! brun, långt hår, yummie på mig. i somras var jag gladare också, log mer och sådär.  

sist jag grät var typ i tisdags. 

när jag vill tänka gör jag det. jag tänker hela tiden, och sitter ofta mitt i ett ytligt samtal eller i klassrummet och tänker på det som för tillfället skakar om mig på diverse sätt.

 

när jag bakar blir det asgooooott! är skitsugen på att baka bullar. 

just nu tänker jag på orsaker till ångest.

idag har jag precis vaknat

ikväll ska jag plugga och kanske baka? 

imorgon kommer jag att försöka mitt bästa för att komma upp till skolan och gå igenom dagen med ett leende klistrat i fejjan. 

min mobiltelefon är nästan urladdad just nu, och en aning skev också då jag tappade den i golvet X antal gånger i torsdags (jävla öl).

när jag vaknar på morgonen pågår det en inre strid i mig, gå upp, inte gå upp, sova lite till, hinna äta frukost, blablabla.