livet enligt bengan

en liten bit av helvetet har kommit för att hälsa på igen, det var länge sedan vi sågs under dessa omständigheter. jag tänker, överanalyserar, förgriper mig på mina egna känslor och går automatiskt men samtidigt medvetet i cirklar. jag är så nära någon form av bristningsgräns att min hud nästan spricker, jag läcker på alla möjliga vis. tyglarna är jag tvungen att dra i hårt för att inte skena iväg och göra saker jag sedan kommer att ångra. det kliar i fingrarna, men ångesten lämnar spår på kinderna. bättre där än någon annan stans, försöker jag intala mig. om jag lyckas hålla mig borta från mig själv ikväll vet jag att jag kan stiga en bit i hierarkin som kontrollerar mig. min bröstkorg känns som en diktatur påväg att störtas av de våldsammaste av rebeller. jag kan inte direkt identifiera mig med varken diktaturen eller de våldsdyrkande rebellerna, och det förvirrar mig. hur kan man vrida ut och in på sig själv så här många gånger utan att krackelera? det är väl det jag inte kan. så länge har jag varit så säker på att jag känner mig själv någorlunda. så länge har jag haft fel. jag spottar ur mig visdomsord, men jag kan inte tro på mina egna ord. ibland bygger man kanske inte upp väggar för att stänga folk ute, utan för att se vilka som har viljan att riva dem. eller nåt. ska göra allt som står i min makt för att kontrollera mig själv, och inte ge efter för skitimpulser. men jag kan inte sluta äcklas av min egen paradoxalitet. det kommer bara göra mig illa i slutet, ingen annan.