livet enligt bengan

svacka svacka svacka svacka. botten botten botten. djupt djupt. nere.
saker är inte som de verkar, det är de aldrig. jag är inte som jag verkar, det är jag aldrig. om jag fick göra verklighet av min högsta önskan, skulle det vara att bestämma mina känslor. då skulle jag bestämt mina känslor för snart ett år sedan, då skulle jag bestämt mina känslor nu. jag skulle bestämt mig för att chilla galet, sluta bry mig så mycket, faktiskt inte bry mig någonting men jag kan inte rå för att jag saknar skiten ur människor. jag kan inte hjälpa att mitt stackars lilla hjärta (som verkar ha styrketränat eller något) bankar skiten ur min tidigare totalitära hjärna. det har bildat en slags hinna mellan mig och verkligheten det senaste halvåret, som jag med nöje stärkt och ytbehandlat för att hålla avståndet. nu verkar hinnan spricka, och jag med den. jag har ansträngt mig för att distansera mig mot anledningar att se svärtan i livet, men det är så jävla svart att det är fucking omöjligt. jag krackelerar. jag bryts ner, bryter ihop. det kan vara en låt, eller en lukt, som gör att hjärtat börjar veva mot den numera hjälplösa hjärnan of mine. jag har inget försvar längre. jag applåderar teknologin, för i verkligheten hade jag skrumpnat ihop. nu gav du mig en chans att vara den jag "är": förståndig, logisk, intelligent, eftertänksam, och framförallt: förstående.

i och med min.. "instabilitet" har vissa moment från mitt s.k. "förflutna" återuppstått. den där svärtan framför ögonen, vid de mest opassande tillfällen. rädslan. jag är alltid rädd. jag vet inte vad jag borde göra. det jag tänkt på i några dagar: bryta allt? avsluta det? all botten vi må ha, åt helvete med den. det verkar ju vara alla andras uppfattning, utom min, i alla fall. eller så kan jag fortsätta i detta manér. motarbeta hjärtat (med vissa hjälpmedel går det finfint) och återigen bli något utav en känslolös zombie som skrattar på kommando. sounds fair? eller. the big "eller". så pratar jag. rakt ut, till de berörda. säger vad som någon gång måste bli sagt om jag ska få sinnesro.

men det jag vill minst av allt, det jag är mest rädd för, är att vara i eran väg. så jag tror att jag håller käften.