livet enligt bengan

 

naiviteten och misstänksamheten är mina värsta fiender, men äldsta vänner.

paradoxalt nog är jag bekväm i paniken, för den känner jag igen.

jag städade rummet. till min egen förvåning. nu är det rent och svalt här inne, fönstret är öppet och låter luften (extra bakterie edition, filtrerad av röda vildvinsblad som ligger tätt slingrade över husväggen, omsluter mig i blödröd atmosfär) leta sig in och berika hud med knottror. spegeln är fortfarande kladdig, dammig, fläckig, men är rädd att jag ska upptäcka sanningar. så den får medvetet förbli.. skitig.
jag undvek att tala om saker jag vill tala om, det blev för nära. för att tala om stora saker behöver vi berusning, både du och jag. det kommer väl snart. det är så många saker som tummar på mitt tålamod och förstånd. för att inte bli galen av paranoian som redar infekterat min syn behöver vissa saker få luft.

jag har fortfarande inte bäddat sängen, och på mitt golv växer högar av kläder och självömkan (inkilad mellan tygstycken och ångest).

imorgon ska jag jobba. ska även upp om fyra timmar. sitter även med en nattsvart ångest och nonstoptårar som klibbar septumringen och lämnar sälta i mungiporna. igår trodde jag att saker och ting var lugna, att det kommer lösa sig, men jag vet ju att det inte är så. jag vill inte att det ska vara så, för att jag är så fruktansvärt livrädd för att bli lycklig. släppa geggig sorg, minnen, ältande, mig själv. jag har endast känt mig själv som en olycklig person. ingenting annat, ingen annan. vem blir jag om så inte är fallet? tankarna skrämmer mig, och jag vet att om det vore för fem-sex månader sedan hade jag haft tillgång till diverse medel för att somna lättare, optimera självskadan och slänga bort nyckeln. in due to partnership har jag gjort mig av med sånt. jag har inte ens vin hemma längre och blir full en gång i månaden. jag vet inte vad jag tycker om det, men jag vet att idag gråter jag varje gång jag ser mig själv i spegeln om jag är ensam. det gjorde jag inte då. jag skrattade. det gör jag sällan längre, om jag inte blir fysiskt tvingad till det. kittlad, typ. jag tycker inte om människor längre. jag har återigen byggt upp en rädlsa för deras reaktioner, förutfattade meningar, dömande blickar. hur jag tvingas forma mig själv till en social being för att fungera i deras sammanhang. vissa människor skiljer sig från normen, men jag kan fortfarande ljuga och hitta på ursäkter till de jag en gång älskat/fortfarande älskar för att slippa säga att det är bra med mig med fast jobbet är lite tråkigt.
jag besitter någonting som ständigt försöker förgöra mig. en självdestruktivitet som sedan länge gömts under fina betyg, vältalighet, engagemang och prestationsångesten som följer med allt detta. tack vare/på grund utav min prestationsångest slutade jag tidigt med fysisk skada, ärrbildande åtgärder för att förverkliga smärtan. numera blir den reell i och med ett ständigt matande åt den gegga som bor i mitt psyke. "du som hade allt att säga säger ingenting, men dina tankar hörs ändå. din tystnad säger allt dina läppar vill, men inte just nu kan förmå"

jag manipulerar mig själv att manipulera andra, trots att jag vet att mina försök aldrig fungerar utan bara leder till "tycka synd om"-symptom och åtgärder enligt dessa. jag har alltid varit en självständig människa för att jag inte litat på att någon annan skulle klara av att bära en bit av mig. när jag fått luta mig ett slag, sitta en stund på asfalten, ter det sig omöjligt att ta sig upp. som jag tycker synd om denna stackars människa som får ta emot min tyngd, bära upp mig. jag hatar mig själv för det varje dag.

my silence moving concrete fingers
crossing paper lips
my silence breaking concrete walls
crushing longing lips

jag finner mig själv hopplöst jäkla maktlös inför allt som händer.
jag befinner mig i en situation som jag på så många sätt föraktar, mest av allt föraktar jag min egen oförmåga att smida bättre planer, göra rätt för mig själv, bejaka entreprenööööörskapet i min lemlästade rödingsjäl. att kastas mellan likgiltighet och svärta kan knappast vara en optimal situation för någon, dock börjar jag ana att det är så det verkliga livet är. att allt bara handlar om att underornda sig.

--

bär fortfarande på skamkänslor från the other day. jag vet så väl att jag utelämnar delar av mig själv och lämnar andra framme med känslans identitet vänd uppåt, nästan maniskt strategiskt för att stöpa en självbild. jag har trott, ibland varit övertygad om, att jag lyckats strunta i strategier och lossat tyglarna. jag har vänt mig till ömhet istället för arrogans och ignorans när ångesten dryper av närvaro. eller tvärtom. nu mottar jag fysiska skrik om att jag är instängd och omedgörlig, och mitt försvar fallerar. återigen slås jag av insikten att jag har misslyckats. och återigen börjar jag jämföra mig själv. med henne, med dem, känslor som infunnit sig och hur jag någonsin ska kunna konkurrera med dem. nu skiner min närvaro endast över ditt ansikte som ett billigt stearinljus, fladdrande, genomskinlig. lämnar knappast någon värme att tala om, det skulle väl vara the slight myskänsla, men så blir det ju också fett mycket stearin att ta itu med när ljuset brunnit ut.
jag vet, jag är löjlig. och långsynt, och lättstött. det är så det är. jag kan bara önska att det vore osanning, låtsas.