lite fler insikter som luktar illa
jag finner mig själv hopplöst jäkla maktlös inför allt som händer.
jag befinner mig i en situation som jag på så många sätt föraktar, mest av allt föraktar jag min egen oförmåga att smida bättre planer, göra rätt för mig själv, bejaka entreprenööööörskapet i min lemlästade rödingsjäl. att kastas mellan likgiltighet och svärta kan knappast vara en optimal situation för någon, dock börjar jag ana att det är så det verkliga livet är. att allt bara handlar om att underornda sig.
--
bär fortfarande på skamkänslor från the other day. jag vet så väl att jag utelämnar delar av mig själv och lämnar andra framme med känslans identitet vänd uppåt, nästan maniskt strategiskt för att stöpa en självbild. jag har trott, ibland varit övertygad om, att jag lyckats strunta i strategier och lossat tyglarna. jag har vänt mig till ömhet istället för arrogans och ignorans när ångesten dryper av närvaro. eller tvärtom. nu mottar jag fysiska skrik om att jag är instängd och omedgörlig, och mitt försvar fallerar. återigen slås jag av insikten att jag har misslyckats. och återigen börjar jag jämföra mig själv. med henne, med dem, känslor som infunnit sig och hur jag någonsin ska kunna konkurrera med dem. nu skiner min närvaro endast över ditt ansikte som ett billigt stearinljus, fladdrande, genomskinlig. lämnar knappast någon värme att tala om, det skulle väl vara the slight myskänsla, men så blir det ju också fett mycket stearin att ta itu med när ljuset brunnit ut.
jag vet, jag är löjlig. och långsynt, och lättstött. det är så det är. jag kan bara önska att det vore osanning, låtsas.
jag befinner mig i en situation som jag på så många sätt föraktar, mest av allt föraktar jag min egen oförmåga att smida bättre planer, göra rätt för mig själv, bejaka entreprenööööörskapet i min lemlästade rödingsjäl. att kastas mellan likgiltighet och svärta kan knappast vara en optimal situation för någon, dock börjar jag ana att det är så det verkliga livet är. att allt bara handlar om att underornda sig.
--
bär fortfarande på skamkänslor från the other day. jag vet så väl att jag utelämnar delar av mig själv och lämnar andra framme med känslans identitet vänd uppåt, nästan maniskt strategiskt för att stöpa en självbild. jag har trott, ibland varit övertygad om, att jag lyckats strunta i strategier och lossat tyglarna. jag har vänt mig till ömhet istället för arrogans och ignorans när ångesten dryper av närvaro. eller tvärtom. nu mottar jag fysiska skrik om att jag är instängd och omedgörlig, och mitt försvar fallerar. återigen slås jag av insikten att jag har misslyckats. och återigen börjar jag jämföra mig själv. med henne, med dem, känslor som infunnit sig och hur jag någonsin ska kunna konkurrera med dem. nu skiner min närvaro endast över ditt ansikte som ett billigt stearinljus, fladdrande, genomskinlig. lämnar knappast någon värme att tala om, det skulle väl vara the slight myskänsla, men så blir det ju också fett mycket stearin att ta itu med när ljuset brunnit ut.
jag vet, jag är löjlig. och långsynt, och lättstött. det är så det är. jag kan bara önska att det vore osanning, låtsas.
Kommentarer
Trackback
