livet enligt bengan

imorgon ska jag jobba. ska även upp om fyra timmar. sitter även med en nattsvart ångest och nonstoptårar som klibbar septumringen och lämnar sälta i mungiporna. igår trodde jag att saker och ting var lugna, att det kommer lösa sig, men jag vet ju att det inte är så. jag vill inte att det ska vara så, för att jag är så fruktansvärt livrädd för att bli lycklig. släppa geggig sorg, minnen, ältande, mig själv. jag har endast känt mig själv som en olycklig person. ingenting annat, ingen annan. vem blir jag om så inte är fallet? tankarna skrämmer mig, och jag vet att om det vore för fem-sex månader sedan hade jag haft tillgång till diverse medel för att somna lättare, optimera självskadan och slänga bort nyckeln. in due to partnership har jag gjort mig av med sånt. jag har inte ens vin hemma längre och blir full en gång i månaden. jag vet inte vad jag tycker om det, men jag vet att idag gråter jag varje gång jag ser mig själv i spegeln om jag är ensam. det gjorde jag inte då. jag skrattade. det gör jag sällan längre, om jag inte blir fysiskt tvingad till det. kittlad, typ. jag tycker inte om människor längre. jag har återigen byggt upp en rädlsa för deras reaktioner, förutfattade meningar, dömande blickar. hur jag tvingas forma mig själv till en social being för att fungera i deras sammanhang. vissa människor skiljer sig från normen, men jag kan fortfarande ljuga och hitta på ursäkter till de jag en gång älskat/fortfarande älskar för att slippa säga att det är bra med mig med fast jobbet är lite tråkigt.
jag besitter någonting som ständigt försöker förgöra mig. en självdestruktivitet som sedan länge gömts under fina betyg, vältalighet, engagemang och prestationsångesten som följer med allt detta. tack vare/på grund utav min prestationsångest slutade jag tidigt med fysisk skada, ärrbildande åtgärder för att förverkliga smärtan. numera blir den reell i och med ett ständigt matande åt den gegga som bor i mitt psyke. "du som hade allt att säga säger ingenting, men dina tankar hörs ändå. din tystnad säger allt dina läppar vill, men inte just nu kan förmå"

jag manipulerar mig själv att manipulera andra, trots att jag vet att mina försök aldrig fungerar utan bara leder till "tycka synd om"-symptom och åtgärder enligt dessa. jag har alltid varit en självständig människa för att jag inte litat på att någon annan skulle klara av att bära en bit av mig. när jag fått luta mig ett slag, sitta en stund på asfalten, ter det sig omöjligt att ta sig upp. som jag tycker synd om denna stackars människa som får ta emot min tyngd, bära upp mig. jag hatar mig själv för det varje dag.