livet enligt bengan

varje dag vaknar jag. samma tid, samma väcksignal, samma rufsiga morgonsvettiga människa bredvid mig, samma tårar när jag inser att jag inte kan äta frukost vid matbordet idag heller, samma ångest när jag likt en obetald hemhjälp dukar undan, torkar av bordet. samma tvärbana matchar med samma tunnelbana som ger mig tio minuters marginal att röka samma cigg innan samma buss tar mig till samma plats. samma lättnad att välkomnas av samma människor och dricka samma kopp kaffe. en annan ångest än tidigare men samma ångest varje dag när jag möter livsöden dömda att krascha. samma barn läser samma sida om och om, och sedan igen. samma föräldrar, utmärglade, vissa dödsdömda. samma cigg när jag tar samma väg till bussen.

samma smuts ingrodd i väggarna på samma jävla plats, den sista platsen jag vill vara.
samma samma.