livet enligt bengan

nu blir det sådär igen. jag vet att jag inte borde låta mig indoktrineras av mitt eget psyke, som vid dessa tillfällen viker sig med samma lätthet som ljusrosa crepepapper jag formade rosor av som liten flickstackare. men trots allt man vet, så tenderar man att strunta fullständigt i det. som man gör med allt som är logiskt och regelbundet och enligt normen värt att bry sig om. men det kanske har blivit en norm av en anledning, tänkt på det, männskovalp? har du tänkt på att det finns vissa saker som är fina, som faktiskt inte lämnar en anledning att vara motvals? kom ihåg, lilla vän, att du nog kan flyta med strömmen utan att betraktas som en livlös mört. just try it.
att man tillåter sig bli besviken på så banala saker som ett uteblivet leende eller bara allmän simpel uteblivenhet. att man inte inser sitt eget värde. egentligen borde de tankar som bultar i tinningarna nu röra sig om människors ignorans och ens eget värde som faktiskt är befintligt, men det gör man inte. istället undrar jag vad jag borde göra för att bli attraktivare som potentiellt material. jag vill inte vara med på det här längre, människor är inte min grej. (jobbigt att min största rädsla är ensamhet)







och så slog det mig igen imorse, så där som det gör ibland. jag är ensam. allt har glidit ifrån mig. trots dubbelsöm och limförstärkning var tyget slitet från början, och nu trådas fårorna mycket fortare och tydligare än vad jag någonsin trott. jag är härmed sekulariserad från det som betyder någonting.