konsten att tänka
av någon anledning kan jag bara inte se det positiva i saker just nu. jag kan dessutom inte göra någonting. mitt plugg, blir det av? nä. musiken? nja, not so much (det behövs, spelning på lördag jaaaao...). och någonting som verkligen inte blir av, det är ju att ta tag i mig själv som människa och kännande/tänkande varelse. mest kännande. horliv. av någon anledning följer jag de winding roads som jag VET kommer framkalla ångest, men det är väl en del av kakan. självdestruktivitet 2011-style. det är hela den här "bygga upp väggar för att se vilka som pallar riva ner dem"-saken, bara det att man lämnas lite forever alone där inne i sin känslokarantän när ingen faktiskt pallar göra mer än knacka på dörren, kika in genom fönstret. varför ta risken att riva ner väggen och därmed få the real deal när du kan glutta in genom ett fönster, get the looks but not the inside liksom? ingen tror på kärlek, och definitivt inte jag, men efter en konversation med en kär klasskamrat här om dagen förstod jag ju att det fan är det som är meningen. att offra saker, för vad all skepsism mot kärlek handlar om är rädsla. för att bli sviken, sårad, att såra, att misslyckas, att slösa sin dyrbara tid. men trots det, kan det inte vara värt att prova? det är ju då man känner sig levande, när man får gråta och skrika på vinden för att ingen annan tycks lyssna, eller för att alla andra bara hör fel. att vara inslingrad i en varm och fluffig känsla för att andra sekunden gröpas ur till ett svart hål som leder rakt in i ens djupaste innersta mörker. det är DET. sedan kanske man är fullt medveten om att det bara kommer vara passionerat och gött i någon månad, vecka eller dag, man kanske är fullt medveten om att man kommer hamna på en parkbänk med en folköl och stjärnhimmel ovanför sig och vara så sviken att blodådrorna känns lika fragila som salta pinnar. MEN. då har man en aning. om hur det är. jag har varit så jävla rädd för att ens närma mig någonting mänskligt på ett känslomässigt plan sedan jag var 13, för att jag alltid varit medveten om att hela jag är tillverkad av glas. så kommer denna kloka människa jag samtalade med häromdagen och säger: jag VET att jag alltid kommer bli sviken i slutändan. jag VET det. men innan jag blir det har jag chansen att bli lycklig lite då och då, känna mig behövd och vara en del av nåt fint.
THAT'S what's up! jag tror fortfarande inte på hela förhållandesituationen som struktur, men jag tror på passion och chansning, impulser. varför kämpa emot? vi alla vet att love är ett losing game, men so is life, och likförbannat fortsätter vi leva det. meningen med allt kanske är att fortsätta försöka tills man förgörs helt. och om man inte tar de här chanserna, finns det ingen chans i världen att vi någon gång hittar det där som gör oss lyckliga. jag har slösat bort nästan sju år av mitt liv på att undvika situationer där jag förväntas känna någonting och vilja någonting som på något plan förbinder en med en annan människa. för ca ett och ett halvt år sedan lättade jag lite på trycket, släppte in, andades frisk luft. lät mig hänföras av känslor. jag hindrade mig själv från att löpa hela linan ut och bli helt uppslukad av det här fina jag hade hittat, men jag var bra jävla nära. bara för att jag mådde så piss över hur jag hade behandlat personen och situationen bestämde jag mig sen för att jag inte är gjord för sånt. det tror jag inte att jag är heller, jag tror inte jag är skapad med någon syfte alls, men jag har slösat bort ett år på att vägra erkänna kärlek. jag har till och med, bit för bit, börjat avveckla den gränslösa kärlek jag tidigare alltid känt för de personer jag omger mig med, mina närmsta vänner. kort och gott: av rädsla har jag konverterat mig själv in i ett forever alone-swag. på grund av rädslan. jag har på riktigt låtit någonting så abstrakt och subjektivt som RÄDSLA styra mig. som vanligt är jag dum i huvudet. jag är en människa som känner så jävla mycket, hela tiden, alltid, non stop, och nu försöker jag hämma mig själv. varför i helvete skulle jag göra det? jag har lämnats olycklig som ett as, klistrad i en situation som matar min ångest med smörstekt jävla svärta. återigen, horliv.
THAT'S what's up! jag tror fortfarande inte på hela förhållandesituationen som struktur, men jag tror på passion och chansning, impulser. varför kämpa emot? vi alla vet att love är ett losing game, men so is life, och likförbannat fortsätter vi leva det. meningen med allt kanske är att fortsätta försöka tills man förgörs helt. och om man inte tar de här chanserna, finns det ingen chans i världen att vi någon gång hittar det där som gör oss lyckliga. jag har slösat bort nästan sju år av mitt liv på att undvika situationer där jag förväntas känna någonting och vilja någonting som på något plan förbinder en med en annan människa. för ca ett och ett halvt år sedan lättade jag lite på trycket, släppte in, andades frisk luft. lät mig hänföras av känslor. jag hindrade mig själv från att löpa hela linan ut och bli helt uppslukad av det här fina jag hade hittat, men jag var bra jävla nära. bara för att jag mådde så piss över hur jag hade behandlat personen och situationen bestämde jag mig sen för att jag inte är gjord för sånt. det tror jag inte att jag är heller, jag tror inte jag är skapad med någon syfte alls, men jag har slösat bort ett år på att vägra erkänna kärlek. jag har till och med, bit för bit, börjat avveckla den gränslösa kärlek jag tidigare alltid känt för de personer jag omger mig med, mina närmsta vänner. kort och gott: av rädsla har jag konverterat mig själv in i ett forever alone-swag. på grund av rädslan. jag har på riktigt låtit någonting så abstrakt och subjektivt som RÄDSLA styra mig. som vanligt är jag dum i huvudet. jag är en människa som känner så jävla mycket, hela tiden, alltid, non stop, och nu försöker jag hämma mig själv. varför i helvete skulle jag göra det? jag har lämnats olycklig som ett as, klistrad i en situation som matar min ångest med smörstekt jävla svärta. återigen, horliv.
Kommentarer
Trackback
