livet enligt bengan

om det är någon gång jag borde släppa lös all energi inom mig, är det ju faktiskt nu. jag ska flytta. min familj ska flytta. jag har längtat efter det här så otroligt länge, att få komma ifrån den djävulska ön som hållit mig tillbaka från omvärlden och tvingat mig att vara någon jag inte behövt vara. men istället för att rage:a runt som en duracelkanin på speed och göra fint, städa, möblera, måla, så drabbas jag av apati. jag sitter. och ligger. och sitter. ser på filmer. tänker. jag rör inte ett finger. jag vaknar inte ens. det enda som skapas av min former creative brain är överanalyserande konspirationsteorier om system och relationer, och en distans likt en vallgrav mellan mig och övriga människor i min närhet. jag kan verka så jävla närvarande, så levande. men det är bara några timmar om dagen, de timmarna jag slipper spendera här. "hemma". resten av tiden sover jag. jag är så beroende av röster och beröring och andedräkter från människor, bara känslan av affection. och som vanligt placerar jag folk på piedestaler, och mig själv på botten av glaset. som för övrigt är halvtomt, punkt. det är kanske sant som folk säger: för att kunna älska måste du först älska dig själv. fast fyfan vilken bullshit. jag älskar så jävla mycket, det är nästan läskigt hur mycket kärlek jag har inom mig, men hyser ett sånt förakt för mig själv att det bara är löjligt. att tänka tillbaka på varje rörelse, ord, utspel, och skämmas efter varje gång man vistats bland folk. det är bara, bara, bara löjligt. det finns så mycket jag tänker, så mycket jag vill spy ut på det här jävla tangentbordet (som för övrigt ser ut som skit) men allting bara fastnar. kanske för att jag inte vet. i guess i'm too obvious to figure out. fuck.