jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här
skriva skriva av mig. en sån kväll ikväll.
satt precis och tänkte tillbaka lite. på mina yngre tonår. 13-14-15. det känns så nära men samtidigt ljusår från nu. och det är ju lite både och. beror på hur man jämför.
hela min tonårstid har jag hyst ett sånt sjuk förakt för mig själv. det har säkert alla. men. ändå. det här är ju jag. min hjärna, mitt hjärta, min puls. det enda som borde betyda något. men av rädsla för att inte bli respekterad har jag stampat skiten ur min självrespekt. avvikit från så många vägar, så många löften, både till andra och mig själv. alla brutna jävla löften. alla gånger jag betett mig som skit mot andra för att.. jag vet inte. förverkliga mig själv. men inget utav mina jag är verkligt. så jävla plastig, fast någon form av mjukplast, tjock blek och fluffig, som ser sjukt verklighetstrogen ut. jag förstår inte hur jag har orkat med. 7 år av total disrespect för mig själv. det är ju jag. hur kan man göra så? jag har alltid tagit de sämsta vägarna. valt de sämsta sätten att ta mig ur sitsar jag känt mig obekväm i, eller tamt stannat kvar som ett burdjur. men alltid, alltid, alltid det sämsta alternativet. jag börjar undra om det var en aning självmant. jag undrar hur jag skulle formats om jag fortsatt på diverse medz eller gått på diverse möten med skitpersoner. skulle jag fortsatt gå hos kvinnan som trodde på mina lögner om ångest över utseende pga pressen från media (för att slippa berätta hur det egentligen låg till. som jag inte visste, såklart), mått totally awesome och kirrat apartamento y novio en månad efter studenten? definitionen av lycka ääähh. not. eller? återigen. damn it.
jag kanske bara skulle haft det så jäkla gött. slippa undra varje minut vad folk tycker. hur jag uppfattas. sporadiska apatiperioder kantade av rädsla för det mesta. nej, fy fan. så jäkla vilsen. och bättre blir det inte. här sitter jag och ojar mig, igen. över allting. och det här ingentinget. ingentinget som styr mig, börjar kontrollera mig, bli mig.
äh, fuck it. jag är ingenting.
vill bara resa mig ur gyttjan. inte sitta här och gråta till melissa horn.
satt precis och tänkte tillbaka lite. på mina yngre tonår. 13-14-15. det känns så nära men samtidigt ljusår från nu. och det är ju lite både och. beror på hur man jämför.
hela min tonårstid har jag hyst ett sånt sjuk förakt för mig själv. det har säkert alla. men. ändå. det här är ju jag. min hjärna, mitt hjärta, min puls. det enda som borde betyda något. men av rädsla för att inte bli respekterad har jag stampat skiten ur min självrespekt. avvikit från så många vägar, så många löften, både till andra och mig själv. alla brutna jävla löften. alla gånger jag betett mig som skit mot andra för att.. jag vet inte. förverkliga mig själv. men inget utav mina jag är verkligt. så jävla plastig, fast någon form av mjukplast, tjock blek och fluffig, som ser sjukt verklighetstrogen ut. jag förstår inte hur jag har orkat med. 7 år av total disrespect för mig själv. det är ju jag. hur kan man göra så? jag har alltid tagit de sämsta vägarna. valt de sämsta sätten att ta mig ur sitsar jag känt mig obekväm i, eller tamt stannat kvar som ett burdjur. men alltid, alltid, alltid det sämsta alternativet. jag börjar undra om det var en aning självmant. jag undrar hur jag skulle formats om jag fortsatt på diverse medz eller gått på diverse möten med skitpersoner. skulle jag fortsatt gå hos kvinnan som trodde på mina lögner om ångest över utseende pga pressen från media (för att slippa berätta hur det egentligen låg till. som jag inte visste, såklart), mått totally awesome och kirrat apartamento y novio en månad efter studenten? definitionen av lycka ääähh. not. eller? återigen. damn it.
jag kanske bara skulle haft det så jäkla gött. slippa undra varje minut vad folk tycker. hur jag uppfattas. sporadiska apatiperioder kantade av rädsla för det mesta. nej, fy fan. så jäkla vilsen. och bättre blir det inte. här sitter jag och ojar mig, igen. över allting. och det här ingentinget. ingentinget som styr mig, börjar kontrollera mig, bli mig.
äh, fuck it. jag är ingenting.
vill bara resa mig ur gyttjan. inte sitta här och gråta till melissa horn.
Kommentarer
Postat av: zara
jag tycker du är bäst.
Trackback
