livet enligt bengan

idag har jag lärt mig lite saker om mig själv, som jag kanske anat, men döljt så jäkla bra under inbillad skitmoral och känsloapati. jag är inte så enkelspårig som jag låtsats. eller, som jag trott mig vara ska jag snarare säga. jag har lärt mig att väggarna runt mitt hjärtas håliga kammare är tillverkade av gips snarare än betong. kanske är jag full av skit, kanske har jag bara fått helt fel uppfattning om de där chambers of my poor little heart. har alltid intalat mig att det inuti dem finns ett slags solid void, som inte går att rubba. men som sagt, jag kanske bara är full med skit. samma skit som alla andra, som normen. ack, denna längtan att alltid stå utanför den där satans normen. veta så mycket bättre. ha så mycket klarare uppfattning om livet. om kärleken. om livet. om kärleken. om allt. vilken jävla viktigpetter jag är. en messerschmidt af besserwisser av högsta grad. hur fan kan man intala sig och tala högt om att man vet så mycket bättre? politik, javisst, men känslor. hjärta. pulsen. hur kan jag tro att jag har svaret, när jag inte ens kan besvara mina egna frågor? trodde aldrig att jag kunde vända en människa ryggen för någon annan. inte på det viset. diskret, men hjärtskärande. och inte trodde jag att ingenting, detta ständigt jävla pågående ingenting, kunde såra mig. liksom bränna små hål. här går jag och oroar mig. över ingenting. men det är ju allting. allting är någonting, och för mig blir det så stort. i've always made birds out of feathers. lär mig snälla. lär mig hur jag ska reagera på mig själv, jag brukar kunna ta det så jävla bra. jag är städexpert, sopa skiten under mattan är min specialité. nu känner jag mig tvungen att lämna in en avskedsansökan från den här sjuka städfirman. jag har inte orken att göra mig själv illa längre, jag har inte orken att dra mig undan, varför i hela friden är inte allting bara självklart? varför är det inte så enkelt. mitt tidigare beteende har varit perfekt för den filosofi jag alltid levt efter. men. nu. vad nu? vad gör man när man finner sig i en situation så ovanlig att man glömt hur det egentligen känns och hur den ska hanteras? hur ska jag hantera mig själv? hur fan. samtidigt är jag aldrig säker, jag är som en jävla aprilhimmel. sjukt oberäknelig. men. äh. fuck. kanske är det risker jag behöver ta? men jag är ju så fruktansvärt jävla skiträdd att sumpa allt. en annan sak jag är expert på. äsch. fuck it all. håller käften som vanligt.