livet enligt bengan

london var helt underbart, tokigt, ja bara riktigt riktigt bra. dansade shoppade GICK åkte buss hånglade och kaosade runt. väldigt fint. nu är jag dock tillbaka till verkligheten, och jag tror att både jag och emma fick rejäla kängor i ansiktet vid återföreningen med denna. det är som att en svart både hal och kladdig gegga lagt sig runt allt jag håller kärt, alla verkar vilja åt olika håll men samtidigt ha separationsångesten från helvetet. jag som tar åt mig så lätt och vinklar allt mot mig själv får sprickor i det bräckliga, stela nät jag omgett mig med. det gör så förbannat ont, det har gjort så förbannat ont länge, men det är som att jag inte håller längre. såret har blivit infekterat, varigt och det blöder. det blöder så jävla mycket. det mörker som jag kontrollerat så maniskt i flera år sipprar fram i sprickorna, och jag längtar bort. den här världen har blivit för trång för mig, eller kanske för stor och tom. jag har lite svårt att se skillnad på de båda. det jag kan se skillnad på är nu och då, dåtid och framtid. hur fan ska man göra för att rädda saker man en gång älskat, men vet är förgånget och fastsytt i dåtiden? jag kan dra allt jag har, men den striden kommer de alltid att vinna. vilka de nu är, men jag vet att det inte är jag. jag har aldrig kunnat påverka händelseförlopp hur jag än försökt. allting rinner, så småning om, ur mina händer, trots bekväm form och hög friktion. ett par handskar av sandpapper hade hur lätt som helst glidit av mina fega fingrar. jag vill ut nu. ut ut ut.