livet enligt bengan

Ligger i min säng och jäser upp likt en gör efter en hundpromenad i bitande semi-vinter utan vantar. Inomhusvärmen penetrerar varje por i min rosiga promenadkropp, nyligen återupplyst inför morgonpromenadens storhet. Jämsides med min lufsiga ursäkt till sällskapsdjur har jag tänkt: "nu börjar jag på yoga, cleansar själen, städar rummet, bygger en hylla, sorterar, rensar, kastar, behåller det jag håller kärt". Men egentligen gick jag bara en morgonpromenad. Klockan 12. Nu är jag tillbaka i sängen, omsvept av sunkiga täcken och filtar och låter mitt huvud vila på tre ihopsjunkna kuddar. Det luktar övergivenhet i hela rummet, trots att adventsstaken gör sitt bästa för att sprida julens glada bud. Det går liksom inte fram till mig, för mitt leverne är indoktrinerat i en sunklukt. Jag trivs i den. Därför får den stanna. Jag städar, rensar, men vädrar icke.
Hela morgonen har jag förvånats över det faktum att jag faktiskt inte grät igår. Det är första gången på säkert ett halvår jag låtit oron infiltrera utan en enda liten tear drop. Inte ens i hemmets "trygga vrå" lät jag det ta över mig. Oron, svärtan, tro mig. Den var där. Men tårarna uteblev. Hemskt stolt är jag.