livet enligt bengan

har haft en av de sämre nätterna. den borde varit bra. men det var den inte. jag är arg på mig själv, arg över hur jag går sönder av saker som inte är mina att gå sönder av. jag tar emot slag som aldrig var tänkta att träffa mig från början, men de gör det, och de träffar så jävla hårt. även små pilar borrar hål, så att säga. fast det är ju stort. men vem fan tror jag att jag är? vilken jävla rätt har jag att ta emot slagen? mitt självdestruktiva mönster börjar skina igenom så otroligt att jag inte förstår hur det går att se förbi det, ge det en blick likt den man ger situation stockholm-försäljaren med asfaltssmutsig vindjacka som stör i rusningstrafiken. gruset i skon, hårstrået i ögat. skiten man inte behöver.
helvete, vilket jävla vrak jag är.