livet enligt bengan

har haft en fin dag med soleisjööön, gött sällskap, muffins och sånt. vitan invigdes för året, vääärt och gosigt. fick dock bel svack på vägen hem, ville typ starta krig fast ändå implodera eller något. knäppgök man kan vara. nu lyssnar jag på anton kristianssons misäriga album som är så himla fint, tänker på diverse skitsaker som betyder så mycket och är så larviga. men det är sånt jag inte säger, såna där brev man formulerar i huvudet varje dag men som aldrig kommer ner på papper. eller, aldrig formuleras i riktiga ord. det finns liksom inget språk eller uttryckssätt som kan göra det jag vill säga rättvisa. jag tenderar att vara lätt att misstolka, och jag hatar att bli misstolkad. happens all the time och det suger. försök att förstå vad jag menar och inte vad jag sa, liksom.
vi förtjänar att bli lyckliga. fast ändå inte.