livet enligt bengan

det är så lätt att säga att man bör skylla sig själv. att vi bör kliva upp på morgonen med en vilja att göra dagen full av life changing experiences, och att allt annat endast är självförvållade skador. jag har sagt det själv, anklagat mig själv och andra för medveten självdestruktiv lathet. en ovilja att förändra sig själv och sin verklighet till det bättre. det är den kängan jag får i fejjan när jag med största noggranhet försöker förklara just denna ovilja för mina sources of life (läs: föräldrar) eller andra självutnämnda auktoriteter: "men.. det är ju ditt fel."
ja. det kanske är mitt fel. eller, klart som fan att det är mitt fel. jag väljer ju att inte gå upp. väljer att inte vara närvarande i någon annans liv än mitt eget. drar mig undan. jag väljer att göra det. men for what reason?
"du förstör ju bara för dig själv, fattar du inte det?" jo, men det är ju just det. jag förstår det så himla väl. det är som att jag vet lite för väl vilka knappar jag kan trycka på hos mig själv för att framkalla.. failure. det är som att jag vet lite för väl hur och när dessa ska användas för att orsaka maximalt damage.
"skyll dig själv". jag skyller inte detta på någon annan, endast mig själv. trots allt är jag given en stundvis extrem självmedvetenhet.
hur jag önskar att världen kunde fungera som jag fungerar. eller, hur jag önskar att man hade möjlighet att faktiskt skapa sin egen lycka, sin egen värld, utav de sticks and stones som redan existerar. min egen lyckas smed? bullshit. jag kan inte achieva min egen lycka, för den kommer alltid vara på andras villkor.
hur jag önskar att jag kunde designa en egen lited värld, till dig och till mig och till oss. klippa och klistra.